vildeWille

Ovan ser ni Stiftsgården i sommarskrud! Just nu är det inte lika grönt och varmt. Ett tunt snötäcke och ca 10 kallgrader. Mörkt är det också, men så har ju klockan också hunnit bli 23:03. Det verkar vara ett bra ställe. De har lånat ut sin dator till mig över helgen så att jag kan jobba, dessutom varmhöll de maten till oss som vi fick i en korg till rummet, när vårt flyg var försenat.

Godnatt!

Det finns tillfällen som kommer till alla.
Vi vet att de ska komma, men inte hur och inte när.
Finns inga kartor, kompass eller färdiga lösningar.
Inga manualer att slå upp i och finna sitt svar.

Med armarna längs sidorna, utan kunskap om terrängen,
är vi satta att vandra i mörkret.

Min lösning är den.

Sök inte utåt, försök inte finna konturer i mörkret att navigera efter
eller ljud i det tysta runt omkring.

Sök inåt. Gå till känslan. Ta ett beslut och börja vandra.
Följ intentionerna i dina första steg. Låt fötterna ta mark i takt med din puls.
Det är i det omedelbara och nära vi finner det förenande, mänskliga.

Och i mörkret håller vi snart någons hand.

860 spänn. Nja. Det var väl inte så viktigt.

Vi åkte ned till strandpromenaden i Nora idag. Tog med oss gammalt fikabröd. Allt för attt göra änderna glada. Farfar följde med. Myra - farfars tjej - satt tryggt i knät och tittade på när brorsorna öste över änderna gamla munkar, vetebullar och vaniljdrömmar.

Det var ljummet idag, men luften klar. Strandpromenaden ligger öde om hösten.
Med undantag för oss. 
Och änderna.

Vi har varit på Leos lekland. Fem timmar senare står vi utanför jourcentralen vid landstingshuset i Luleå. Min femåring har rejält ont i armen. Vi berättar om förloppet i den långa rutschkanan och att vi tror att han kan ha brutit sin arm. Sekreteraren säger att det blir 250 kronor. Jag har glömt plånboken och frågar om det går bra att de fakturerar bloppet, men svaret blir nej. Eftersom vi inte tillhör länet vågar de inte fakturera och jag måste åka tillbaka två mil med min femåring och hans armbrott för att, för att vadå???



För att Norbottens läns landsting är skitskraja för att en oärlig pappa från mellansverige blåser de på 250 spänn och det skulle inte deras stolthet klara av?? Sen att en femåring med bruten arm skulle få vård lite tidigare är inte skäl nog att ta den risken och svälja stoltheten!!

JAg blir lite bekymrad när våra vårdande institutioner (och andra institutioner för den delen med) inrättar säkerhetspolicys som i grunden uttrycker en brist på tillit till folk. Värderingar färdas ruskigt snabbt nedåt genom samhällshierarkierna. Det är tilliten som bygger goda samhällen. Inte tvärtom.

Nåväl. Det var ju bara ett enkelt benbrott. Läkt om tre veckor.

Gick förbi stortorget i Örebro. Utställningen Hard Rain står där. En fotouställning. Om männsikans krock med sig själv och naturen. Gripande är ett litet ord. Foto i kombination med Bob Dylans musik.

På offeraltaret för min konsumtion ligger mina barn.
En sanning svår att lösgöra,
från sig själv
eller livet.

Se utställningen om ni har möjlighet!!



Läser dessutom "Svarta vykort" av Marcus Birro. Han och hans fru har haft två sena missfall. Utifrån den erfarenheten vidrör han abortfrågan. Man kan ju faktiskt diskutera och ifrågasätta aborträtten till viss del idag utan att bli lynchad. Nästan. Den lilla dunsen ett foster (som är dött) gör i en plasthink. Ger eko.

Jag har inte läst färdigt än. Ni vet hundra sidor, tar för mig cirka två år.

Nu är det fyra minuter kvar till midnatt och jag har tänkt läsa en del vardagsjuridik också.

Vi ses!

"Det finns inget dåligt väder, bara dåligt humör."

Det kan man kalla för en mitt i prick parafrasering av Fred Astairs

"I´m singing in the rain."



För visst är det otroligt hur vissa personer som gått igenom mer svårigheter än alla andra inom tio mils radie (varän de befinner sig) tycks kunna möta varje ny dag med ett leende och ett lätt studsande skämt. Samtidigt som personer som aldrig tycks ha stött på någon större motgång eller livskris moloket kan klaga över att deras händer blivit jordiga när de grävt i morotslandet eller att det för tillfället befinner sig en anselig mängd moln i stratosfären...




Ja, ni vet, Ni som inte trott på  _ _ _ _ _ Karlsson. Nu är ni överbevisade!!!

En lördag hemma. Vi har ätit lite lördagsgodis. Snickrat en golfbana på gräsmattan. Diskat. 

Det är i de små sakerna jag inte räcker till.
Tror liksom att tiden är någonannanstans.
Inte där jag är.

Det är i de små ögonblicken,
som med kaffekoppen i lekstugan
där barnen löser olika "springisar"
för att belönas med lördagsgodis

eller

Myras oslagbart ömsinta smekning
av farfars överarm,

som saker finner en mening




Jenny dansar till midnatt.
Vid ett gruvhål.

Så då är det nu så att jag nått åldern 34 år. Med glädje. Det finns de som vaknar på sin födelsedag av sig själva och sömniga rumlar ner till pressbyrån och skämmer bort sig med en kaffe och kanelbulle. De är kanske lyckliga.

När jag bodde i Uppsala slog det mig ibland att jag faktiskt skulle kunna bli liggande en lång stund, så där tyst och stilla, flera dagar utan att någon skulle sakna min röst. Idag handlar det om minuter, stora delar av dagen sekunder, mellan det att någon känner att de vill vara med mig, se mig eller låta mig se. Jag betyder något ganska mycket.

Jag, och Myra, vaknar av att resten av familjen (4 personer!) med tomteblossfanfar och toner stiger in i sovrummet. Alla ger mig en morongpuss, några smakar lite salt av snoret under näsan. Jag får gå med familjen och titta på Madagaskar2. En sprudlande Algot hjälper mig öppna paketet från honom - en skimrande blå skjorta med Hulken på. Finare finns inte! Jag har haft den hela dagen. Jag dricker inget kaffe från Pressbyrån denna morgon, utan får uppskuren frukt på tre våningar, pannkakor, grädde och thé efter önskemål. Jag slipper gärna kanelbullen också.

Trygghetsnarkomanernas land



av David Ebenhard.

Jag och Jenny har parallelläst den under semestern. Numer blir det bara en bok per år... Ett litet citat:

"I en artikel i Dagens Nyheter (17/9 2005) berättas om staden Drachten i Holland. En stad i vilken man bestämde sig för att ta bort i stort sett alla trafikljus och vägskyltar. Trafikingenjör Hans Mondemann är mannen bakom Drachtens revolution. Bakgrunden till hans idé var att han under flera år noterade att antalet trafikskyltar ökade för vart år men att olyckorna trots det inte blev färre, tvärtom. Skyltarna verkade göra att man slutade tänka och inte såg sig för. Med ett för stort antal budskap och förmaningar blev det omöjligt att hålla reda på dem.
Efter bearbetning av stadsstyrelsen lyckades han få igenom sitt projekt. Effekten blev att trafiken, som i Drachten till 60 procent utgörs av cyklister, fick skötas utan reglering. Cyklisterna fick samsas om det oövervakade utrymmet med lastbilar, bussar, bilar och gående. Ingen bär cykelhjälm och inte ens trottoarerna är särskilt tydligt markerade. Det låter som grunden till en veritabel katastrof, men sen den nya ordningen infördes har olyckorna minskat enormt och antalet olyckor med personskador hade 2005 gått ner till noll!"

Det är tänkvärt och bra. Sen är boken väl tjatig och upprepande. Lite väl många tändsticksgubbar blir det också. Citerar SvD i parti och minut. Råder ingen tvekan om varifrån han bildar sig en verklighetsuppfattning och formar sin omvärldsanalys.

Varför diska, när man kan låtsas att man är en drake högt upp i luften, flera tusen meter från närmsta diskberg?

Varför städa, när man istället kan låtsas att sopborsten är magisk och att man fått den av en drake?

Varför fundera över väder och vind, när man till grannarnas förvånade miner kan klä av sig naken och springa runt på gräsmattan för att uppleva vädret?

Varför klippa gräset, när man kan låta det växa och bli en djungel full av Minimojer och Ompalompier?

Varför bädda sängen, när man istället kan ta sovsäcken och gå ut och lägga sig och vakna med en helt perfekt bäddad säng - utan den minsta ansträgning?