I mörkret hör jag



När jag stannar till i mörkret mellan uthusen kan jag tydligt höra hur snön smälter!

Polisen här snart?




Med många barn får man jobba sent ibland. Har tömt pappas hus under natten. Klockan 02:12 bär jag ut platt-TV:n genom balkongdörren och ställer in den i bakluckan på vår VW-buss. Jag är klädd i svart vinterjacka och mörka jeans, med mörkgrön sotarmössa. Postbilen som leverar morgontidningen passerar mycket långsamt innan den kör vidare. Snart kommer nog blåljusen upp på gården!!

Handduk?



Han sitter på toaletten, kiss i stora pölar på golvet. Och toalettens gardin bredvid.



Pappa: Varför ligger gardinen på golvet?
Son: Jag använde den till kisset!



Ogenomtänkt, intiativrikt?


Hur som helst. Sådana dialoger kommer jag inte att ha med mina barn om 15 år. Hoppas jag!

Trötta

Tage kommer vrålandes hem från Hannes uppriven och bestört över att Ture satt sin fot på gårdsplanen före honom (var nu exakt gårdsplanen börjar?)

Algot följer strax efter upp med att med hammare jaga och slå sönder frigolit över hela golvet på övervåningen och sedan vägra städa upp, vägra sitta vid angiven plats vid matbordet och kasta diverse dyrbara saker i golvet m.m..

Varför? Trötta grabbar.

Algot somnar på golver i köket strax nedanför diskmaskinen och Tage i soffan. Båda väntandes på att Myra skulle somna. 


Plockar ut




Det är det som ligger i botten på byrålådan,

den lilla lappen, det gamla brevet eller fotografiet,

som åter får bröstet att pressas samman och luften att inte räcka till.

Badande karlar



Det finns en och annan badkarl på nätet.
Den här nedanför hittade jag,
 simmandes runt i det digitala badkaret




Ingen mer nätmobbing




Nu är det slutmobbat.

Badkarlen är borta!

Fem minuters...






Jobbat idag, utan att jag förberett mig det minsta. Vad jag skulle fylla 80 minuters lektionstid med visste jag inte när jag steg in över klassrumströskeln. Men det har blivit riktigt bra!

Tröskelpedagogik är både befriande och kreativt!!

Ovant glädjande



Jag lyssnade på radion igår. De sa att USA:s president genomdrivit ett förslag i kongressen som gav drygt tre miljoner utsatta barn offentlig sjukförsäkring. Det kostade. Och finansierades genom en skattehöjning på tobak!

Det var länge sen sist. Länge sedan jag tänkte tanken.

USA:s president har fattat ett klokt beslut.

Det är en skön tanke.

Ovan.


Talet på minnesstunden



Till pappa

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med; din käpp och stav, de tröstar mig.

Pappas vandring i denna mörka dal blev alltför lång och svår. Men trots att livet obevekligen bit för bit togs ifrån honom lade han sin förströstan i mannen som vandrade där bredvid honom med sin käpp och stav. Han som idag har tagit emot pappa in i sitt hem. Men trots att stigen under en lång tid sluttat utför och mörkret blivit alltmer kompakt finner jag tröst i att pappa inte vandrat där själv, inte heller har det bara varit han och vår frälsare, utan det har allt varit lite trångt på stigen. Där har ju även så många andra varit med, stöttat och hjälpt. Det har varit...

...du Gabriella

.. du Jan-Olof

...du Inga-Britt

...du Britta

...du Hans

...du mamma

...du Gertrud

...du Birgitta

...du Catharina

...du Henrik

...du Eva

...du Mats

...du Erik

...du Gunnel

...du Göran

...du Gunnel

...du Ursula

...du Kerstin

...du Sven

...du Christina

...du Monica

...du Monica

...du Charlotte

...du Agneta

...du Ture

...du Tage

...du Algot

...du Myra

...du Jenny

och alla de som jag nu inte nämnt. men vars varma närvaro pappa kände när mörkret sänkte sig på färden ned mot dalens botten.

Men, handen på hjärtat, med tanke på att vår vandring tog oss så långt ned det kan tyckas gå att komma i dödsskuggans dal, var det inte oväntat ljust trots allt? Var det inte som om någon trotsade mörkret, som om någon längst fram där, nästan lite på trots, sa "Äh, det är inget att göra så mycket åt" och gav sig på att vissla lite eller ge luft åt några toner samtidigt som vi färdades nedåt.

Pappa var färdens och sällskapets ljus! Talet om toner är inte hämtat ur luften. Orgelbyggare Anders Grönlund gladde alla i det lilla rummet på avdelning 12 på lugnkliniken vid Örebro universitetssjukhus, när han i brist på talets förmåga lutade sig bakåt och övade tonskalor. Rena och med klangen av en medelstor pipa, om och om och om igen. Utan orden fann pappa ändå ett sätt att sprida glädje!

Eller, som den 17 december, då pappa talade för sista gången, genom en för honom mycket välkänd teknik. Han skapade en svängning i luften genom att pressa den mellan sin egen strupe och det rör, trakeostomi, som var placerad där tillräckligt för att forma sitt sista ord. Det ordet var musik. Så visst hade vi med en orgelbyggare att göra!

Sjukdomen stängde in pappa, tog hans röst och såsmåningom också hans liv. Men tystade den honom? Nej! Det är bara att vi sätter oss i någon av landets hundratals kyrkor på någon Gudstjänst, någon andaktsstund eller kvällskonsert så finns han där. Vi kan fortfarande höra honom. Sprida glädje!

En människas storhet ses bäst i motgången. En större, mer upprätt och modig människa än den böjde pappa har jag aldrig träffat. Många av er känner kanske till Leos lekland här i Luleå. En gigantisk lekpark inomhus på Storhedens industriområde, med rutschkanor, burar, trambilar, lekytor och massa annat. Dit går pappor och mammor, men även mormödrar och farfäder, med sina mest älskade. Som far till fyra små knoddar har jag själv besökt Leos lekland och ytterligare några stycken snarlika lekparker– flera gånger. Vi har varit där ofta, men jag har aldrig sett någon person över femtio år leka i de högsta rutschkanorna. Utom en man, på 64, 5 år och svårt märkt av sin a-typiska parkinsson, som äntrar den största och svajigaste uppblåsbara rutschbanan på Leos lekland. När pappa, med nästintill obefintlig balans, började klättra uppför detta uppblåsbara berg bad jag faktiskt inte för honom, utan för den helt ovetande femåriga tjej som klättrade upp strax under. Men det gick! Och väl på toppen slängde han fram benen och susade ned till oss andra. Till oss andra som stor där och skakade på huvudet och log!

Den sjukdom som var så dominerande försvann för en stund med vinden och pappas sätt att möta sitt öde när vi var vid Järleån i september i fjol. Vi satt vid ett av de iordningställda timrade fikaborden, inte långt från rastplatsens eldstad. Det var sol men ändå lite kylslaget. Vi dracke kaffe och varm choklad. Pappa är med, böjd invid bordet i sin rullstol med filt över knäna. Assisterad med kaffe och Bragokex. Vi börjar prata om älgjakten, om att det gått bra för Jan-Olof i Luleå och att de hade det mer kämpigt med jagandet i Bröstorp. Pappa höjer blicken så mycket han förmår och replikerar direkt, med en omisskännlig galghumoristisk glimt i ögat:
- Om de vill, ställer jag gärna upp som drevkarl!

Han stod också upprätt inne hos mig och Jenny en morgon. Första dagen på Bröstorps gård går han upp klockan halv fem för "att hjälpa" mig elda. Med en stor portion möda, kan man tänka sig, får han på sina kläder. Smyger vinglade ut ur sovrummet och utan att väcka en sovande assistent vandrar han över till mitt och Jennys hus. Jennys ord, när hon buffar till mig i sängen så jag vaknar, ”William, din pappa är här i sovrummet” kommer jag att le åt resten av mitt liv.

Nu är pappa inte längre i livet. Var han är vet ingen av oss, men med vingar finns inte längre något som tynger ned och begränsar, ingen sjukdom, inget lidande. Pappa är fri. Mina tankar går till Karin Boyes dikt:


"Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?"
"Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.

Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt."



Alla här inne har vi vår egen bild av hur pappas gestalt lever vidare i terrängen vid sidan av stigen, nu när han klivit av. Oavsett vad vi tror så har pappa ett liv, ett liv i oss. Vi har alla att förvalta ett arv, hans ord och gärning. I allt gott som finns att välja bland, fanns det i relationen mellan mig och pappa tre ord som han aldrig kompromissat med, väjt för eller svalt. De ord som vi alltför ofta vill säga, men av någon anledning inte säger. Pappas omfamningar efter Gud som haver eller i bilen vid Räfsarstigen i slutet av varannan helg har jag alltid upplevt som självklara, vilande och varma. De tre orden, som många av oss väjer för, har han då också låtit mig få höra, med samma självklarhet. Och den sista tiden har vi sagt dem till varandra, ofta! Det är ett liv, ett arv jag tänker förvalta.

Ingen vet hur den sista vandringen ser ut - hur lång, eller kort, den blir, eller vilket sällskap man får. När den tiden kommer då min stig leder nedåt in i det mörka, vet jag en sak jag tänker göra. Jag tänker stanna till och lyssna. Lyssna efter skalorna. De kommer att ge mig en riktning i mörkret, snart en hand att hålla och tre ord att få och att ge. Pappa.
Jag älskar dig!



                                 


Nu börjar det likna nåt...

Efter drygt två år (det började på annandagen 2006) så är ombyggnationen klar. Nästan... i alla fall. Det sista rummet har vi lejt Noramålarn för att tapetsera och måla. Det är skönt. Nu är alla rum brukbara, även om det är mycket mer än bara detaljer som återstår.

Det finns många små lister, hål i taket, badrumsskåp och utomhustrappor att täta, fixa och bygga. Men... kanske inte klara när jag tänker efter.... men man kan nog kalla det spurten. Och den ska nog inte behöva ta mer än nåt år eller så...


TACK SVEN!!!

Jenny söver de dyngtrötta barn på övervåningen och jag ska plocka bort en massa grejer vi inte ska ha från övervåningen. Det är fredagsnöjet.

Och...Charlotte... jag vet att du läser denna blogg. Det gläder mig. För övrigt står det ett par fina badkarl i trädgården härute. Skulle nog funka bra till hästarna ;)

/W



Kubikcentimeter

Också rullar det på...




Födelsedag och fest, jobbet kryper igång och planerna för framtiden. Fortfarande är begravning och gravsättning boutredning och allt sådant framöver, sorgen och nedstämdheten kommer att fälla mig många gånger ännu. Men snart bär jag pappas arv med mig som en tillgång i de nya dagar som återstår på den vandring jag har kvar. Med min familj!

Algot är sjurövarns fin fyraåring ska ni veta!

Imorgon

Imorgon börjar jobbet, barnen till dagis, vi ska handla och välja tapet. Alla dessa dagar som kom och gick...

En stund till.

Jag vattnar blommorna i pappas hus. Alla saker står där. Uppställda för honom och för att hans liv skall fungera. Allt är fortfarande kvar precis som han lämnade det. Två julkort har tillkommit på köksbordet och dagböckerna från intensiven har jag lagt in. I övrigt är allt lika. Bortsett från han. Pappa, som allt står där för, kommer inte tillbaka. En dag tar det bara slut. Och allt står kvar som vi lämnade det.





Den 23 januari klockan 13.00 kommer det att vara begravningsgudtjänst i Nederluleå kyrka. Gravsättningen sker i kretsen av de närmaste på Kåge kyrkogård utanför Skellefteå, den 26 januari klockan 10.00.

Efter det tar vi andra över, pappa, och fortsätter en stund till.


Och vi ska göra så gott vi kan!

Nu och nu igen...

På julafton har jag alltid ringt runt till mina nära och kära. Önskat God Jul, frågat hur vädret är och om tomten. Mestadels bara för att höra deras röst. Nu saknar jag ett nummer. Det till pappa.

Nu







Nu är pappa död

19 december, 2008.
 04:10


Assistenterna

Agneta, Charlotte och Monica

Det är pappas assistenter.

De gör ett oerhört bra jobb, som pappa, jag och alla runt omkring är djupt tacksamma för!


TACK!


Konserten är över!

Det är riktigt vinterväder i Skellefteå. Snön yr och sopar snabbt igen de vägar som inte frekvent trafikeras eller plogas. Det blir mörkt tidigt, men så är det ju också de breddgraderna vi befinner oss på. Vi har tagit del av Gudtjänsten på kyrkoårets sista söndag - Domsöndagen. En trevlig predikan som betonade nuet och att våra goda och medmänskliga sidor inte kan vänta till sedan. Det är NU som gäller eftersom idag är den sista dagen i vårt liv - såvitt vi vet...

Sedan tog vi del av nattvardsgången. Men hoppade kyrkkaffet och gick och la oss på rummet istället. Många trevliga återseenden både för mig och pappa. Bland andra var faster Stina där. Strålande och glad. Måste vara kring 90 år. Många organister bl.a Hans Fagius som höll i konserten på kvällen var där.

Efter konserten, som var trevlig och romantisk i sitt musikaliska uttryck. Alla Grönlundsjobbarna fram och hälsade samt kusin Göran som egentligen bor i Uppsala. Många kända ansikten. men vi orkar inte med supén. Vi lägger oss istället.

Godnatt

Nu är vi inne i värmen igen!

Vi gav oss iväg vid 12-tiden idag, med riktning norrut, mot Kåge. Temperaturen sjunker under tio grader och snön yr lätt kring bildäcken. Vi kör in i Kåge via den södra infarten. Jag kör ifrån pappa kan man säga, han hinner inte vinka höger och vänster i den takt som jag susar fram i vårt nya superåk! Så vi hittar en annan lösning - vi ringer släkten för vägbeskrivning. Några mobiler når vi inte, men till slut når vi Britta på hemnummret. Vi irrar ytterligare fram och tillbaka i det lilla samhället i 20 minuter och når slutligen fram till en 90 år gammal sparkförare. Med leenden, rynkor och en välfodrad keps förklarar för oss på klingande västerbottniska att vi just nu står utanför det gamla orgelbyggeriet. Det är han hundraprocentigt säker på, för han är ursprungligen från Frost-Kåge och hans kusin köpte orgelbyggeriet från Grönlundarna när de flyttade verksamheten till Luleå. Granne med orgelverkstaden ligger huset. Pappa kliver aldrig ur bilen, men sitter gärna en stund och tittar. Assistenterna förevigar med digitalkamera. Sedan åker vi till kyrkan.

Skellefteå landsförsamlings trappa pryds av en rökande gänglig man av tysk härkomst. Andreas. Han hjälper oss och pappa in. Vi kan inte ta oss upp till läktaren för där finns ingen hiss. Orgeln förevisas några personer och organisten spelar demostrativt några stycken. Pappa sitter mitt i kyrkan. Vänd mot orgeln och lyssnar en kvart. Sedan tar vi oss tillbaka till Stiftsgården.



Den korta dånande orgelmusiken i kyrkan idag, med pappa och den resa vi nu företar oss ... ja... imorgon blir en fin dag.

Godnatt!

Snart ska vi ut - i kylan!

Sitter i rummet med pappa, som vilar. Jag läser och försöker förbereda lektioner i vardagsjuridik - avtals- och konsumenträtt. Det ska nog gå att få hyfsat intressant. Om inte annat kommer konsumentvägledaren och hälsar på under en av lektionerna - och hon har varit bra förut.

Stiftsgården som vi befinner oss på får hittills högsta betyg. Mycket bra personal och viljan att hjälpa till är påtaglig. Dessutom har vi fätt kontakt med en sköterska som kommer för injektioner två gånger per dygn under vår vistelse - och hon var också mycket trevlig och inkännande!

Idag har pappa tänkt köpa sig lite vinterskor och titta lite på kyrkan. Vi har hyrt en fin stor Chevrolet (tror jag det är). Hyrbilar känns nog inte bara lyxiga för att de är hyfsat moderna utan också för att de är välstädade.




Imorgon behöver vi nog inte använda vår bil...eftersom då är det heldag med arrangemang på Skellefteå landsförsamlings kyrka. En mycket vacker kyrka - utifrån i alla fall. Vilket är den enda vy jag haft av den hittills.



På återseende!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0