Smärtsamt självklart
Algot sitter vid matbordet. Klunkar i sig ett glas apelsinljus. När han druckit hälften ställer han ner glaset på bordet. Han har fått en insikt...
- Du kommer att dö pappa, säger han
- Jag kommer också att dö och mamma kommer att dö
och Ture kommer att dö och Tage kommer att dö. Alla i hela världen kommer att dö.
Han tar upp glaset och dricker snabbt upp det som är kvar. Sedan går han och leker karate. Vissa självklarheter behöver man inte ägna mer tankemöda åt än så.
- Du kommer att dö pappa, säger han
- Jag kommer också att dö och mamma kommer att dö
och Ture kommer att dö och Tage kommer att dö. Alla i hela världen kommer att dö.
Han tar upp glaset och dricker snabbt upp det som är kvar. Sedan går han och leker karate. Vissa självklarheter behöver man inte ägna mer tankemöda åt än så.
Pension eller småbarn...
En lördag hemma. Vi har ätit lite lördagsgodis. Snickrat en golfbana på gräsmattan. Diskat.
Det är i de små sakerna jag inte räcker till.
Tror liksom att tiden är någonannanstans.
Inte där jag är.
Det är i de små ögonblicken,
som med kaffekoppen i lekstugan
där barnen löser olika "springisar"
för att belönas med lördagsgodis
eller
Myras oslagbart ömsinta smekning
av farfars överarm,
som saker finner en mening
Jenny dansar till midnatt.
Vid ett gruvhål.
Den sista stunden
Stunden som var alldeles nyss
är det enda vi hade
De brotttstycken som sammanfogas till ögonblick, till dagar
till evigheter
har redan varit
Längtan färdas över det glapp som
finns mellan händelsen
och upplevelsen
Lägger en filt över frusen kropp,
för värmen till händerna i en kopp.
Väl uppfylld och nådd har den redan varit
och fogats till allt det andra som är.
Minnen.
är det enda vi hade
De brotttstycken som sammanfogas till ögonblick, till dagar
till evigheter
har redan varit
Längtan färdas över det glapp som
finns mellan händelsen
och upplevelsen
Lägger en filt över frusen kropp,
för värmen till händerna i en kopp.
Väl uppfylld och nådd har den redan varit
och fogats till allt det andra som är.
Minnen.
Så då är det nu så att jag nått åldern 34 år. Med glädje. Det finns de som vaknar på sin födelsedag av sig själva och sömniga rumlar ner till pressbyrån och skämmer bort sig med en kaffe och kanelbulle. De är kanske lyckliga.
När jag bodde i Uppsala slog det mig ibland att jag faktiskt skulle kunna bli liggande en lång stund, så där tyst och stilla, flera dagar utan att någon skulle sakna min röst. Idag handlar det om minuter, stora delar av dagen sekunder, mellan det att någon känner att de vill vara med mig, se mig eller låta mig se. Jag betyder något ganska mycket.
Jag, och Myra, vaknar av att resten av familjen (4 personer!) med tomteblossfanfar och toner stiger in i sovrummet. Alla ger mig en morongpuss, några smakar lite salt av snoret under näsan. Jag får gå med familjen och titta på Madagaskar2. En sprudlande Algot hjälper mig öppna paketet från honom - en skimrande blå skjorta med Hulken på. Finare finns inte! Jag har haft den hela dagen. Jag dricker inget kaffe från Pressbyrån denna morgon, utan får uppskuren frukt på tre våningar, pannkakor, grädde och thé efter önskemål. Jag slipper gärna kanelbullen också.
Sen är det de ord som sammanfattar allt vi lever för. De ord som vi alla strävar efter att fylla vår korta existens med. Det ljus som flimrar till mellan evigheterna. Vår tid.
Hur kommer det sig att de uttalas så sällan. De känns sträva mot våra läppar, klumpiga som om vi hostar kylskåp eller som om vi sänker vår gard. Ingenting går lättare utan övning. Läpparna behöver tränas att forma de ord som vi vill fylla rummet kring oss med. Det är i all väsentlighet livsviktig träning.
Struts - jag- jovisst...
Nu jobbar jag igen. 40 procent. Nästa vecka kommer eleverna. Inför varje terminsstart är det lika ovisst. Ska det gå? Ska vi ro det här i hamn? Jag packar inte reservskärmar till fallskärmshoppare, jag monterar inte signalsystemen i trafikljusregleringen, jag genomför aldrig avancerad hjärnkirurgi och jag konstruerar inte stora hängbroar med tung trafik på lerig och flyktig mark. Mina misstag kommer på sin höjd leda till att de människor jag har hand om lär sig lite mindre nästa termin än de annars skulle ha gjort. Ingen större katastrof alltså. Puh. Lugn.
Sommar idag. Eller sommarväder åtminstone. Burit bort ytterligare en del efter loppisen. Snart syns det inte vad vi gjorde i början av juli.
Ture har bakat sockerkaka av strutsägg.
Sommar idag. Eller sommarväder åtminstone. Burit bort ytterligare en del efter loppisen. Snart syns det inte vad vi gjorde i början av juli.
Ture har bakat sockerkaka av strutsägg.
Lekhjälmar på dagis!!
Apropå att det finns förskolor i Stockholmsområdet med lekhjälmar för barnen (!!) vill jag föreslå följande läsning:
Trygghetsnarkomanernas land
av David Ebenhard.
Jag och Jenny har parallelläst den under semestern. Numer blir det bara en bok per år... Ett litet citat:
"I en artikel i Dagens Nyheter (17/9 2005) berättas om staden Drachten i Holland. En stad i vilken man bestämde sig för att ta bort i stort sett alla trafikljus och vägskyltar. Trafikingenjör Hans Mondemann är mannen bakom Drachtens revolution. Bakgrunden till hans idé var att han under flera år noterade att antalet trafikskyltar ökade för vart år men att olyckorna trots det inte blev färre, tvärtom. Skyltarna verkade göra att man slutade tänka och inte såg sig för. Med ett för stort antal budskap och förmaningar blev det omöjligt att hålla reda på dem.
Efter bearbetning av stadsstyrelsen lyckades han få igenom sitt projekt. Effekten blev att trafiken, som i Drachten till 60 procent utgörs av cyklister, fick skötas utan reglering. Cyklisterna fick samsas om det oövervakade utrymmet med lastbilar, bussar, bilar och gående. Ingen bär cykelhjälm och inte ens trottoarerna är särskilt tydligt markerade. Det låter som grunden till en veritabel katastrof, men sen den nya ordningen infördes har olyckorna minskat enormt och antalet olyckor med personskador hade 2005 gått ner till noll!"
Det är tänkvärt och bra. Sen är boken väl tjatig och upprepande. Lite väl många tändsticksgubbar blir det också. Citerar SvD i parti och minut. Råder ingen tvekan om varifrån han bildar sig en verklighetsuppfattning och formar sin omvärldsanalys.
av David Ebenhard.
Jag och Jenny har parallelläst den under semestern. Numer blir det bara en bok per år... Ett litet citat:
"I en artikel i Dagens Nyheter (17/9 2005) berättas om staden Drachten i Holland. En stad i vilken man bestämde sig för att ta bort i stort sett alla trafikljus och vägskyltar. Trafikingenjör Hans Mondemann är mannen bakom Drachtens revolution. Bakgrunden till hans idé var att han under flera år noterade att antalet trafikskyltar ökade för vart år men att olyckorna trots det inte blev färre, tvärtom. Skyltarna verkade göra att man slutade tänka och inte såg sig för. Med ett för stort antal budskap och förmaningar blev det omöjligt att hålla reda på dem.
Efter bearbetning av stadsstyrelsen lyckades han få igenom sitt projekt. Effekten blev att trafiken, som i Drachten till 60 procent utgörs av cyklister, fick skötas utan reglering. Cyklisterna fick samsas om det oövervakade utrymmet med lastbilar, bussar, bilar och gående. Ingen bär cykelhjälm och inte ens trottoarerna är särskilt tydligt markerade. Det låter som grunden till en veritabel katastrof, men sen den nya ordningen infördes har olyckorna minskat enormt och antalet olyckor med personskador hade 2005 gått ner till noll!"
Det är tänkvärt och bra. Sen är boken väl tjatig och upprepande. Lite väl många tändsticksgubbar blir det också. Citerar SvD i parti och minut. Råder ingen tvekan om varifrån han bildar sig en verklighetsuppfattning och formar sin omvärldsanalys.
