vildeWille

Han sitter på toaletten, kiss i stora pölar på golvet. Och toalettens gardin bredvid.



Pappa: Varför ligger gardinen på golvet?
Son: Jag använde den till kisset!

Ogenomtänkt, intiativrikt?


Hur som helst. Sådana dialoger kommer jag inte att ha med mina barn om 15 år. Hoppas jag!

Varför? Trötta grabbar.

Det finns en och annan badkarl på nätet.
Den här nedanför hittade jag,
 simmandes runt i det digitala badkaret

Jobbat idag, utan att jag förberett mig det minsta. Vad jag skulle fylla 80 minuters lektionstid med visste jag inte när jag steg in över klassrumströskeln. Men det har blivit riktigt bra!

Tröskelpedagogik är både befriande och kreativt!!

Jag lyssnade på radion igår. De sa att USA:s president genomdrivit ett förslag i kongressen som gav drygt tre miljoner utsatta barn offentlig sjukförsäkring. Det kostade. Och finansierades genom en skattehöjning på tobak!

Det var länge sen sist. Länge sedan jag tänkte tanken.

USA:s president har fattat ett klokt beslut.

Det är en skön tanke.

Ovan.

Till pappa

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med; din käpp och stav, de tröstar mig.

Pappas vandring i denna mörka dal blev alltför lång och svår. Men trots att livet obevekligen bit för bit togs ifrån honom lade han sin förströstan i mannen som vandrade där bredvid honom med sin käpp och stav. Han som idag har tagit emot pappa in i sitt hem. Men trots att stigen under en lång tid sluttat utför och mörkret blivit alltmer kompakt finner jag tröst i att pappa inte vandrat där själv, inte heller har det bara varit han och vår frälsare, utan det har allt varit lite trångt på stigen. Där har ju även så många andra varit med, stöttat och hjälpt. Det har varit...

...du Gabriella

.. du Jan-Olof

...du Inga-Britt

...du Britta

...du Hans

...du mamma

...du Gertrud

...du Birgitta

...du Catharina

...du Henrik

...du Eva

...du Mats

...du Erik

...du Gunnel

...du Göran

...du Gunnel

...du Ursula

...du Kerstin

...du Sven

...du Christina

...du Monica

...du Monica

...du Charlotte

...du Agneta

...du Ture

...du Tage

...du Algot

...du Myra

...du Jenny

och alla de som jag nu inte nämnt. men vars varma närvaro pappa kände när mörkret sänkte sig på färden ned mot dalens botten.

Men, handen på hjärtat, med tanke på att vår vandring tog oss så långt ned det kan tyckas gå att komma i dödsskuggans dal, var det inte oväntat ljust trots allt? Var det inte som om någon trotsade mörkret, som om någon längst fram där, nästan lite på trots, sa "Äh, det är inget att göra så mycket åt" och gav sig på att vissla lite eller ge luft åt några toner samtidigt som vi färdades nedåt.

Pappa var färdens och sällskapets ljus! Talet om toner är inte hämtat ur luften. Orgelbyggare Anders Grönlund gladde alla i det lilla rummet på avdelning 12 på lugnkliniken vid Örebro universitetssjukhus, när han i brist på talets förmåga lutade sig bakåt och övade tonskalor. Rena och med klangen av en medelstor pipa, om och om och om igen. Utan orden fann pappa ändå ett sätt att sprida glädje!

Eller, som den 17 december, då pappa talade för sista gången, genom en för honom mycket välkänd teknik. Han skapade en svängning i luften genom att pressa den mellan sin egen strupe och det rör, trakeostomi, som var placerad där tillräckligt för att forma sitt sista ord. Det ordet var musik. Så visst hade vi med en orgelbyggare att göra!

Sjukdomen stängde in pappa, tog hans röst och såsmåningom också hans liv. Men tystade den honom? Nej! Det är bara att vi sätter oss i någon av landets hundratals kyrkor på någon Gudstjänst, någon andaktsstund eller kvällskonsert så finns han där. Vi kan fortfarande höra honom. Sprida glädje!

En människas storhet ses bäst i motgången. En större, mer upprätt och modig människa än den böjde pappa har jag aldrig träffat. Många av er känner kanske till Leos lekland här i Luleå. En gigantisk lekpark inomhus på Storhedens industriområde, med rutschkanor, burar, trambilar, lekytor och massa annat. Dit går pappor och mammor, men även mormödrar och farfäder, med sina mest älskade. Som far till fyra små knoddar har jag själv besökt Leos lekland och ytterligare några stycken snarlika lekparker– flera gånger. Vi har varit där ofta, men jag har aldrig sett någon person över femtio år leka i de högsta rutschkanorna. Utom en man, på 64, 5 år och svårt märkt av sin a-typiska parkinsson, som äntrar den största och svajigaste uppblåsbara rutschbanan på Leos lekland. När pappa, med nästintill obefintlig balans, började klättra uppför detta uppblåsbara berg bad jag faktiskt inte för honom, utan för den helt ovetande femåriga tjej som klättrade upp strax under. Men det gick! Och väl på toppen slängde han fram benen och susade ned till oss andra. Till oss andra som stor där och skakade på huvudet och log!

Den sjukdom som var så dominerande försvann för en stund med vinden och pappas sätt att möta sitt öde när vi var vid Järleån i september i fjol. Vi satt vid ett av de iordningställda timrade fikaborden, inte långt från rastplatsens eldstad. Det var sol men ändå lite kylslaget. Vi dracke kaffe och varm choklad. Pappa är med, böjd invid bordet i sin rullstol med filt över knäna. Assisterad med kaffe och Bragokex. Vi börjar prata om älgjakten, om att det gått bra för Jan-Olof i Luleå och att de hade det mer kämpigt med jagandet i Bröstorp. Pappa höjer blicken så mycket han förmår och replikerar direkt, med en omisskännlig galghumoristisk glimt i ögat:
- Om de vill, ställer jag gärna upp som drevkarl!

Han stod också upprätt inne hos mig och Jenny en morgon. Första dagen på Bröstorps gård går han upp klockan halv fem för "att hjälpa" mig elda. Med en stor portion möda, kan man tänka sig, får han på sina kläder. Smyger vinglade ut ur sovrummet och utan att väcka en sovande assistent vandrar han över till mitt och Jennys hus. Jennys ord, när hon buffar till mig i sängen så jag vaknar, ”William, din pappa är här i sovrummet” kommer jag att le åt resten av mitt liv.

Nu är pappa inte längre i livet. Var han är vet ingen av oss, men med vingar finns inte längre något som tynger ned och begränsar, ingen sjukdom, inget lidande. Pappa är fri. Mina tankar går till Karin Boyes dikt:


Alla här inne har vi vår egen bild av hur pappas gestalt lever vidare i terrängen vid sidan av stigen, nu när han klivit av. Oavsett vad vi tror så har pappa ett liv, ett liv i oss. Vi har alla att förvalta ett arv, hans ord och gärning. I allt gott som finns att välja bland, fanns det i relationen mellan mig och pappa tre ord som han aldrig kompromissat med, väjt för eller svalt. De ord som vi alltför ofta vill säga, men av någon anledning inte säger. Pappas omfamningar efter Gud som haver eller i bilen vid Räfsarstigen i slutet av varannan helg har jag alltid upplevt som självklara, vilande och varma. De tre orden, som många av oss väjer för, har han då också låtit mig få höra, med samma självklarhet. Och den sista tiden har vi sagt dem till varandra, så ofta! Det är ett liv, ett arv jag tänker förvalta.

Ingen vet hur den sista vandringen ser ut - hur lång, eller kort, den blir, eller vilket sällskap man får. När den tiden kommer då min stig leder nedåt in i det mörka, vet jag en sak jag tänker göra. Jag tänker stanna till och lyssna. Lyssna efter skalorna. De kommer att ge mig en riktning i mörkret, snart en hand att hålla och tre ord att få och att ge. Pappa.
Jag älskar dig!