Osmaklig kille!!
Jaha. Här står jag och i godan ro och karvar i ett dött djur. Visst är det underligt att jag jag kan stå där och karva mig genom senor, hinnor och och muskelfibrer, samtidigt som jag innerst inne tycker att djuren ska få leva. Jag är en slö sak, som på idéplanet är provegetarian, men tydligen inte tycker det är så viktigt att jag är beredd att lägga om mina kostvanor eller sluta karva för den delen.
För er som inte till vardags stöter på uppkarvade djur kan jag berätta att det ni här ser framför er är en fjärdedels älg (den som inte håller i kniven).
Just nu ligger resterna av älgen på framsidan av vårt hus och många kilo köttfärs i frysen i källaren. Det är ett väldigt speciellt ljud när köttet går genom köttkvarnen. Jag vet att jag tyckte det lät som grisens sista dödsskri, när jag malde fläskkött i en ICA-butik för några år sedan.... Det kanske det var också.
Burad!
Det är inte lätt att vara lillasyster! Idag har hon kallats krokodil, tvingats in bakom tjugo trådbackar och matats med torra kex. Förbryllad och apatisk satt hon och tog emot denna frihetberövelse. Storebrorsorna och tremänningarna njöt dock i fulla drag av hennes foglighet. Till slut badade hon i ett hav av kexsmulor och tuggade på en brieost som någon kastat till henne.
Jenny och Myra.
Algot är en skir och mycket söt prinsessa som glider genom rummet som en älva. Även han har sina lugna stunder. Ibland, inte ofta, ligger även oceaner spegelblanka.
GODNATT!
En fadersam fundering...
Hur ska man förhålla dig till olyckor och sådant....
Genom att ge barn liv har man också, men mycket stor sannolikhet, utsatt de för det kommande kvalet att dö. Var ska man dra gränsen i barnens vardag där man anser att döds- eller skaderisken är för hög?
Själv placerar jag mig någonstans mellan att antingen inte tillåta barnen gå upp ur sängen och intravenöst föda dem med väl avvägd näringsvätska eller att låta dem vid tre års ålder köra chickenrace med scanialastbilar, endast styrandes med fötterna och med ögonbindlar (om de nu skulle tycka en sådan verksamhet var underhållande). Var ska gränsen dras?
Några förslag???
Genom att ge barn liv har man också, men mycket stor sannolikhet, utsatt de för det kommande kvalet att dö. Var ska man dra gränsen i barnens vardag där man anser att döds- eller skaderisken är för hög?
Själv placerar jag mig någonstans mellan att antingen inte tillåta barnen gå upp ur sängen och intravenöst föda dem med väl avvägd näringsvätska eller att låta dem vid tre års ålder köra chickenrace med scanialastbilar, endast styrandes med fötterna och med ögonbindlar (om de nu skulle tycka en sådan verksamhet var underhållande). Var ska gränsen dras?
Några förslag???
Sent om sider
Mina torra fingrar håller hennes hand
glömmer det som är
det trista, uppenbara
det vita likadana
Mina torra läppar vilar mot hennes panna
lindrar det som kommer
det tysta, likadana
det oanvändbara
En kort stund sitter jag där
vid hennes sida
njuter av stunder som varit
glömmer att vi inte är där
glömmer det som är
det trista, uppenbara
det vita likadana
Mina torra läppar vilar mot hennes panna
lindrar det som kommer
det tysta, likadana
det oanvändbara
En kort stund sitter jag där
vid hennes sida
njuter av stunder som varit
glömmer att vi inte är där
En stillsam kväll
En stillsam kväll på Bröstorp. För tillfället har alla barnen sovit i flera timmar och jag har agerat datafreak. Suttit två ! timmar framför datorn och försökt hitta gamla vänner på facebook, skrivit mejl och nu avslutningsvis nu ett inlägg på bloggen. Jag kan inte minnas att jag suttit så här länge vid datorn någonsin (men det måste jag ha gjort under prefamiljeperioden). Min kära mamma har varit här och tagit hand om barn och tapetserat och lagat mat och röjt/städat i fyra dagar. TACK!! Nu är även Algots barnrum tapetserat och mycket mera klart. Det har blivit grönt och pippiinspirerat.
Min kära sambo är på ledarskapsutveckling och sover på hotellrum.
Har varit inne i Örebro och köpt hem ett TV-skåp till vår ganska nya TV som ändå inte är platt.... Behöver få upp det och ett par soffor på övervåningen imorgon. Även om jag är världens starkaste pappa (jag bygger den myten här hemma) så får jag nog be om hjälp.
Det är roligt det här med bloggen. Jag har en ungefärlig besökarström på cirkus tio personer, men jag har ingen aning om vilka som är inne och tittar (utom de som lämnar kommentarer). Skulle du (ja, du som läser detta) inte bara - snälla - kunna lämna ditt namn/förnamn som kommentar efter detta inlägg. Så blir min läsarekrets mer tydlig för mig..... snälla.
Grattis Kalle och Karin!
Nu lägger jag mig nog bredvid min lilla Myra.
GODNATT!
Ingen superhjälte här inte!!
Jag tittar på en av mina pojkar som sitter och äter frukost. Han äter kladdigt och runt munnen finns gott om filmjölk. Kalaspuffar på bordet. Det där stora okammade håret som krullar sig fram över huvudet, de slängiga armarna, de runda kinderna, också blicken. Hans goda blick.
Fast det är en vanlig veckodag. Plockad från ingenstans och snart bortglömd är ögonblicket evigt. Det känsla som omfamnar mig när jag ser honom är gränslös och obarmhärtig. För i den blicken, hans blick, finns fortfarande den fulständiga tilliten. "Mina föräldrar fixar allt. Oavsett vad som händet kommer min stålpappa eller mamma att komma och rädda mig." Och där sitter jag. Mina tankar på allt överdjävligt som kan hända sliter upp ett stort hål i bröstet. Hur begränsad min förmåga är vet bara jag. Hur väldigt skör han är, är bortom hans insikt. Att jag inte alls kan vara där i alla ögonblick och rädda min pojke, berättar jag inte. Jag för honom medvetet bakom ljuset. Låter honom tro att allt alltid går bra till slut och hoppas samtidigt så innerligt att det gäller för oss. Jag kväver en påträngande känsla av att vilja gråta lite grand. Tittar på honom och frågar om han vill ha mer filmjölk.
Fast det är en vanlig veckodag. Plockad från ingenstans och snart bortglömd är ögonblicket evigt. Det känsla som omfamnar mig när jag ser honom är gränslös och obarmhärtig. För i den blicken, hans blick, finns fortfarande den fulständiga tilliten. "Mina föräldrar fixar allt. Oavsett vad som händet kommer min stålpappa eller mamma att komma och rädda mig." Och där sitter jag. Mina tankar på allt överdjävligt som kan hända sliter upp ett stort hål i bröstet. Hur begränsad min förmåga är vet bara jag. Hur väldigt skör han är, är bortom hans insikt. Att jag inte alls kan vara där i alla ögonblick och rädda min pojke, berättar jag inte. Jag för honom medvetet bakom ljuset. Låter honom tro att allt alltid går bra till slut och hoppas samtidigt så innerligt att det gäller för oss. Jag kväver en påträngande känsla av att vilja gråta lite grand. Tittar på honom och frågar om han vill ha mer filmjölk.
ÄNTLIGEN!
ÄNTLIGEN!
Nu börjar vi ta oss ut ur flumskolan. Ett stort TACK till JAn Björklund som med mod och klarsynthet äntligen har börjat vandringen mot skriftliga omdömen och tydliga kunskapskrav i tidig ålder. Men det är inte nog! Jag har ett ännu mer radikalt, men väl behövligt, förslag.
Människor, barn som vuxna, behöver veta hur de står sig kunskapsmässigt. Och föräldrar behöver utan tvekan bli upplysta om hur deras barn ligger till i konkurrensen om de framtida attraktiva jobben. Varför vänta?
Börja på en gång. Betygsätt nyfödda. Det är bra att redan från början veta hur man ligger till. Låt barnmorskeutbildningen ocksåp omfattta ett år på lärarhögskolan och de kurser som främst berör betygsättning och bedömning, samt överför de kunskaperna till barnmorskornas verksamhet.
Skriker barnet på genomtänkt eller ovanligt musikaliskt sätt bör föräldrarna få veta det, kanskepå en skala, 1-10.
Har barnet visat empati och medkänsla för modern. Ju lättare förlossning desto högre betyg.
Kommer barnet på planerad tid? Har barnet ett intilligent beteende?(Det bör omedelbart utsättas för ett enklare intilligenstest) Visar det sig sammarbetsvilligt med barnmorskor och övrig personal? Det finns många parametrar att omedelbart bedöma och betygsätta. Då kan ju föräldrarna omedelbart räkna ut ett snitt och ha koll på hur familjens nya medlem ligger till i kunskapskonkurrensen!
Kom igen Björklund! Jobba på!
Amanda, genomsnittsbetyg: 9,6. BRA!
Karl, genomsnittsbetyg: 2,6. Kan bättre!
Amanda, genomsnittsbetyg: 9,6. BRA!
Karl, genomsnittsbetyg: 2,6. Kan bättre!Tro gör man i vilket fall...
Har nu läst färdigt den senaste boken i badkaret, "Tro och vetande 2.0" av författaren Christer Sturmark. Jag tycker det är en mycket bra bok. Den argumenterar för den humansistiska livsåskådningen och diskuterar framförallt den ateism som en sådan livåskådning omfamnar. Oavsett vad man tror om Guds existens är detta en bra bok. De djupt religiösa människor som finns i vår värld får sig i denna bok ett motargument att bita i. Argumentationen för en ateistisk hållning är konsekvent, stark och trovärdig. Om någon känner till något "svar" på denna bok får ni gärna höra av er till mig.
Avseende den ateistiska livshållnigen så har boken skapat några små tankar i mitt huvud. Om man omfattar en ateistisk livhållning, till skillnad från exempelvis en kristen borde detta medföra för personen flera saker, bl.a...
1. Livet blir mer skört. Det finns ingen second chance. Kanske därför vårt sekulariserade samhälle innehåller så många människor som är så rädda för olyckor.
2. Relationen till de närmast anhöriga blir viktigare. Jag kan inte längre jobba bort mitt liv och till exempel tänka att, det där med barnen kompenserar jag i det eviga efterlivet.
3. Livet tappar en trösterik dimension. Det finns inte längre någon gudomlig famn att falla tillbaka i.
4. Allt vad jag är, är en liten partikel i världsalltet som fått en nästan oändligt kort stund av medvetande. Jag lyser upp och slocknar i nästan samma ögonblick. Det jag får är upplevelsen just då av det jag ser i denna korta stund i ljuset från mig själv. NU - får en helt ny betydelse.
5. Ingen annan än människan sätter/bestämmer vad som är moraliskt rätt och fel. Det finns ingen evig moral och etik. Ansvaret vilar plötsligt mycket tyngre på våra axlar.
Så avslutningsvis vill jag citera en mer konkret och NU-orienterad del av boken. En del som argumenterar mot sammanblandningen av politik och religion. En del som lyfter fram att talibanerna kan vara kulturellt mycket närmare oss själva än vad vi kanske vill tro...
"En av de mest prestigefyllda skolorna är Patrick Henry Collage i Virginia. Skolan erbjuder collegeutbildning för hemskolade kristna studenter ur The Joshua Generation. [---] Skolans credo återfinns på deras hemsida:
Bibeln är i sin helhet (alla 66 böckerna i Gamla och Nya Tesatmentet) Guds inspirerade ord, ofelbar i sin originaltext, och den enda giltiga och enda tillförlitliga källan för tro och ett kristet liv.
I undervisnignen gäller en enkel men tydlig princip: När Bibeln och vetenskap kommer fram till olika resultat, har vetenskapen uppenbarligen misstolkat sina data. En annan av skolans trossatser är:
Satan existerar som en personlig och ond varelse, som agerar som frestare och åklagare...alla som dör utan Kristi frälsning skall i Helvetet dömas till medvetna plågor i all oändlighet.
Patrick Henry Collage har starka band till Vita Huset. (...) Trots att Patrick Henry Collage bara varit verksamt sedan år 2000 kommer redan 7 % av Vita Husets tjänstemän därifrån, bland annat i Karl Rowes stab, och över tjugo konservativa senatorer har rekryterat sina närmaste medhjälpare från skolan.
Studenter från Patrick Henry Collage har också kontinuerligt mobiliserat i valkampanjer föra att hjälpa en rad fundamentalistiska kandidater till senaten, till exempel Tom Coburn i Oklahoma och Jim DeMint i South Carolina. Coburn förespråkar dödsstraff för läkare på privata abortkliniker och DeMint vill förbjuda endamstående kvinnor med barn att arbeta som lärare, eftersom de är dåliga moraliska förebilder för ungdomar. Både Coburn och DeMint vann sina respektive val."
(s. 275f )
Och nu valde jag inte de allra mest skrämmande uppgifterna i boken om den kristna högern i USA och dess kopplingar till makten. Vem som blir fundamentalistisk terrorist i världsopinionens ögon, kanske handlar mest om vem som har pengarna, vapnen och makten. Vem som definierar den andre...
Och nu börjar klockan bli mycket igen. Barnen , min underbara sambo och jag mår fint. Det är bra - nu.
Avseende den ateistiska livshållnigen så har boken skapat några små tankar i mitt huvud. Om man omfattar en ateistisk livhållning, till skillnad från exempelvis en kristen borde detta medföra för personen flera saker, bl.a...
1. Livet blir mer skört. Det finns ingen second chance. Kanske därför vårt sekulariserade samhälle innehåller så många människor som är så rädda för olyckor.
2. Relationen till de närmast anhöriga blir viktigare. Jag kan inte längre jobba bort mitt liv och till exempel tänka att, det där med barnen kompenserar jag i det eviga efterlivet.
3. Livet tappar en trösterik dimension. Det finns inte längre någon gudomlig famn att falla tillbaka i.
4. Allt vad jag är, är en liten partikel i världsalltet som fått en nästan oändligt kort stund av medvetande. Jag lyser upp och slocknar i nästan samma ögonblick. Det jag får är upplevelsen just då av det jag ser i denna korta stund i ljuset från mig själv. NU - får en helt ny betydelse.
5. Ingen annan än människan sätter/bestämmer vad som är moraliskt rätt och fel. Det finns ingen evig moral och etik. Ansvaret vilar plötsligt mycket tyngre på våra axlar.
Så avslutningsvis vill jag citera en mer konkret och NU-orienterad del av boken. En del som argumenterar mot sammanblandningen av politik och religion. En del som lyfter fram att talibanerna kan vara kulturellt mycket närmare oss själva än vad vi kanske vill tro...
"En av de mest prestigefyllda skolorna är Patrick Henry Collage i Virginia. Skolan erbjuder collegeutbildning för hemskolade kristna studenter ur The Joshua Generation. [---] Skolans credo återfinns på deras hemsida:
Bibeln är i sin helhet (alla 66 böckerna i Gamla och Nya Tesatmentet) Guds inspirerade ord, ofelbar i sin originaltext, och den enda giltiga och enda tillförlitliga källan för tro och ett kristet liv.
I undervisnignen gäller en enkel men tydlig princip: När Bibeln och vetenskap kommer fram till olika resultat, har vetenskapen uppenbarligen misstolkat sina data. En annan av skolans trossatser är:
Satan existerar som en personlig och ond varelse, som agerar som frestare och åklagare...alla som dör utan Kristi frälsning skall i Helvetet dömas till medvetna plågor i all oändlighet.
Patrick Henry Collage har starka band till Vita Huset. (...) Trots att Patrick Henry Collage bara varit verksamt sedan år 2000 kommer redan 7 % av Vita Husets tjänstemän därifrån, bland annat i Karl Rowes stab, och över tjugo konservativa senatorer har rekryterat sina närmaste medhjälpare från skolan.
Studenter från Patrick Henry Collage har också kontinuerligt mobiliserat i valkampanjer föra att hjälpa en rad fundamentalistiska kandidater till senaten, till exempel Tom Coburn i Oklahoma och Jim DeMint i South Carolina. Coburn förespråkar dödsstraff för läkare på privata abortkliniker och DeMint vill förbjuda endamstående kvinnor med barn att arbeta som lärare, eftersom de är dåliga moraliska förebilder för ungdomar. Både Coburn och DeMint vann sina respektive val."
(s. 275f )
Och nu valde jag inte de allra mest skrämmande uppgifterna i boken om den kristna högern i USA och dess kopplingar till makten. Vem som blir fundamentalistisk terrorist i världsopinionens ögon, kanske handlar mest om vem som har pengarna, vapnen och makten. Vem som definierar den andre...
Och nu börjar klockan bli mycket igen. Barnen , min underbara sambo och jag mår fint. Det är bra - nu.
Kännetecknen...
Ibland är det som om nya saker blir viktigare och viktigare. Omprioriteringarna är många och omvälvande. Till exempel går jag inte längre en gång i veckan på bio. Det gjorde jag i Uppsala. Jag har funderat lite och kommit fram till att det fins än fler kännetecken på att jag gått vidare i livet, då främst i egenskap av småbarnsförälder (far till fyra).
1. När vi ska på bröllop och självklart är sena, inser jag att kostymen har barnspya alá magnum på axeln sedan dopet något barn hade förra veckan. Samtidigt som jag stoppar mitt hår, som jag inte kammat på en vecka, under kranen i köket fipplar jag på mig den enda skjortan jag har. Givetvis inte struken. Inga problem. Jag kavlar upp ärmarna så långt det går, vilket skapar en oemotståndlig rockabillielook samt kränger på mig en pullover. Det ostrukna försvinner. Jag hinner inte kamma mig nu heller. Men när det är blött ser det åtminstone genomtänkt ut.
2. Jag kan utan att reflektera över det slicka av en äppelbit som ramlat ner och rullat runt på IKEA:s cafeteriagolv. Varpå jag med ett leende stoppar det i närmaste barnamun.
3. Jag spelar inte längre innebandy fyra gånger i veckan och kompletterar det med ett par löppass. Istället kliver jag oavtröttligen upp och ned på vågen flera gånger i veckan och se! Det ger resultat. Jag får högre och högre värden för varje gång.
4. Jag ska vara hemma en hel dag, ensam med barnen. Vi ska på sin höjd ut på gården. Eftersom jag vill lägga så mycket energi som möjligt på barnen gäller det att spara in på annat. Ingen onödig tvätt (samma strumpor och kalsonger (hmmmm...) som igår), inget onödigt rengörande (slopar tandborstningen och slipper ta reda på fluorstänken på spegeln), och inget onödigt matlagande (färdiga köttbullar i vår nya öppna spis. Ungarna tycker det är skitkul!)
5. Under min Uppsalatid var jag uppdaterad på vilken reklam som för tillfället rullade på TV-shop. Jag har tappat den nutidskollen. Jag vet....jag vet.... jag vet... att Expedition Robinson är nedlagt...eller?
1. När vi ska på bröllop och självklart är sena, inser jag att kostymen har barnspya alá magnum på axeln sedan dopet något barn hade förra veckan. Samtidigt som jag stoppar mitt hår, som jag inte kammat på en vecka, under kranen i köket fipplar jag på mig den enda skjortan jag har. Givetvis inte struken. Inga problem. Jag kavlar upp ärmarna så långt det går, vilket skapar en oemotståndlig rockabillielook samt kränger på mig en pullover. Det ostrukna försvinner. Jag hinner inte kamma mig nu heller. Men när det är blött ser det åtminstone genomtänkt ut.
2. Jag kan utan att reflektera över det slicka av en äppelbit som ramlat ner och rullat runt på IKEA:s cafeteriagolv. Varpå jag med ett leende stoppar det i närmaste barnamun.
3. Jag spelar inte längre innebandy fyra gånger i veckan och kompletterar det med ett par löppass. Istället kliver jag oavtröttligen upp och ned på vågen flera gånger i veckan och se! Det ger resultat. Jag får högre och högre värden för varje gång.
4. Jag ska vara hemma en hel dag, ensam med barnen. Vi ska på sin höjd ut på gården. Eftersom jag vill lägga så mycket energi som möjligt på barnen gäller det att spara in på annat. Ingen onödig tvätt (samma strumpor och kalsonger (hmmmm...) som igår), inget onödigt rengörande (slopar tandborstningen och slipper ta reda på fluorstänken på spegeln), och inget onödigt matlagande (färdiga köttbullar i vår nya öppna spis. Ungarna tycker det är skitkul!)
5. Under min Uppsalatid var jag uppdaterad på vilken reklam som för tillfället rullade på TV-shop. Jag har tappat den nutidskollen. Jag vet....jag vet.... jag vet... att Expedition Robinson är nedlagt...eller?
Nedan ser ni den ovan omtalade öppna spisen.
Husets nya hjärta.
Husets nya hjärta.
