Ingen superhjälte här inte!!

Jag tittar på en av mina pojkar som sitter och äter frukost. Han äter kladdigt och runt munnen finns gott om filmjölk. Kalaspuffar på bordet. Det där stora okammade håret som krullar sig fram över huvudet, de slängiga armarna, de runda kinderna, också blicken. Hans goda blick.

Fast det är en vanlig veckodag. Plockad från ingenstans och snart bortglömd är ögonblicket evigt. Det känsla som omfamnar mig när jag ser honom är gränslös och obarmhärtig. För i den blicken, hans blick, finns fortfarande den fulständiga tilliten. "Mina föräldrar fixar allt. Oavsett vad som händet kommer min stålpappa eller mamma att komma och rädda mig." Och där sitter jag. Mina tankar på allt överdjävligt som kan hända sliter upp ett stort hål i bröstet. Hur begränsad min förmåga är vet bara jag. Hur väldigt skör han är, är bortom hans insikt. Att jag inte alls kan vara där i alla ögonblick och rädda min pojke, berättar jag inte. Jag för honom medvetet bakom ljuset. Låter honom tro att allt alltid går bra till slut och hoppas samtidigt så innerligt att det gäller för oss. Jag kväver en påträngande känsla av att vilja gråta lite grand. Tittar på honom och frågar om han vill ha mer filmjölk.

Kommentarer
Postat av: Linda

Jag blir varm i hjärtat och känner igen mig så innerligt väl!

2008-01-24 @ 16:33:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0