Slutar
Nu slutar jag blogga för överskådlig framtid.
A...
...BC DEF GHI JKL MNO pQR STU VXY ZÅÄ Ö
Förtydligande angånde femman...
...angående ateismen och Magnus undran om punkt fem... Se kommentar till inlägget om Sturmark!!
Förhoppningsvis är alla mina bloggläsare, såsom jag, mycket kritiska till nazismens ideologi och människosyn. Det tycker vi alla är fel. Låt oss för en stund måla upp en ruggig dystopi.
Jorden befolkas bara av ärkenazister. Innerligt och djupt övertygade om nazismens riktighet. En Jude lever fortfarande. Pang. Där brann kulan av. Juden är avrättad och lever inte längre. Nu finns bara nazister kvar. Var det rätt att skjuta juden?
Ingen av oss som läser det här tycker det!
Men i det läget som är när det bara är nazister kvar uppstår två olika resonemang beroende på om man är kristen/troende eller ateist.
1. Troende/kristen - Det är fortfarande fel. Gud ger oss en rad absoluta normer som alltid är gällande. Oavsett hur många som tror på dem!
2. Ateist - Det var rätt tycker det ateistiska ärkenazisten och alla hans kompisar. Det är deras moral som är alltings måttstock och eftersom det inte finns någon människa (eller Gud) som tycker annorlunda, så är det det som gäller.
Det ökade ansvaret som jag anser ligger i den ateistiska hållningen är att ingen vill att ovanstående skall inträffa. Som ateist ligger ansvaret helt och hållet på mig att upprätthålla de normer och värderingar jag vill ska gälla även i framtiden. Som troende/Kristen kan jag vara lite mer laid back. Även om allt går åt pipan, så har jag ju ändå koll på facit (Gud/bibeln). Det yttersta ansvaret för upprätthållandet av normerna/moralen/etiken ligger inte hos mig. Det finns redan, komer alltid att finnas hos Gud i och med hans(?) eviga existens.
Ungefär så tänker jag avseende punkt fem!
Förhoppningsvis är alla mina bloggläsare, såsom jag, mycket kritiska till nazismens ideologi och människosyn. Det tycker vi alla är fel. Låt oss för en stund måla upp en ruggig dystopi.
Jorden befolkas bara av ärkenazister. Innerligt och djupt övertygade om nazismens riktighet. En Jude lever fortfarande. Pang. Där brann kulan av. Juden är avrättad och lever inte längre. Nu finns bara nazister kvar. Var det rätt att skjuta juden?
Ingen av oss som läser det här tycker det!
Men i det läget som är när det bara är nazister kvar uppstår två olika resonemang beroende på om man är kristen/troende eller ateist.
1. Troende/kristen - Det är fortfarande fel. Gud ger oss en rad absoluta normer som alltid är gällande. Oavsett hur många som tror på dem!
2. Ateist - Det var rätt tycker det ateistiska ärkenazisten och alla hans kompisar. Det är deras moral som är alltings måttstock och eftersom det inte finns någon människa (eller Gud) som tycker annorlunda, så är det det som gäller.
Det ökade ansvaret som jag anser ligger i den ateistiska hållningen är att ingen vill att ovanstående skall inträffa. Som ateist ligger ansvaret helt och hållet på mig att upprätthålla de normer och värderingar jag vill ska gälla även i framtiden. Som troende/Kristen kan jag vara lite mer laid back. Även om allt går åt pipan, så har jag ju ändå koll på facit (Gud/bibeln). Det yttersta ansvaret för upprätthållandet av normerna/moralen/etiken ligger inte hos mig. Det finns redan, komer alltid att finnas hos Gud i och med hans(?) eviga existens.
Ungefär så tänker jag avseende punkt fem!
Ojämnlik jordyta
Nu förstår jag alla dessa uppretade och missförstådda hemmavarande kvinnor som befolkat vår ojämlika jordyta i alla dessa år! Hur kan så viktig kunskap värderas så bottenlöst lågt? Tänk - studerade sex år på universitetet och hoppade sedan relativt snabbt över till att bli pappa, en i många stycken hemmavarande sådan. Första dagen hemma som föräldraledig pappa ställs jag inför en av mina största utmaningar - spisen. Till och med att värma välling var en utmaning som för mig närmade sig det ultimata.
Nu har det gått ytterligare sex år och utmaningarna - samt ledigheterna - har kommit i en rasande takt. Och visst har jag utvecklats en del. Jag kan tillexempel stoltsera med att kunna göra pannkakor utan recept. Inte nog med att jag kan göra de utan recept jag gör de samtidigt som jag ringer viktiga samtal, blåser på en bula efter att trappen varit för hög för ett okontrollerat fall rakt bakåt, diskar, torkar upp lite kiss som runnit in under spisen med diskhanduken, lägger i en tvättmaskin när jag ändå håller på, avvärjer den äldste sonens begynnande dataspelsberoende samt försöker konversera sammanhängade med grannen som i all vänlighet plockat in posten till oss.
Allt detta gör jag fullt medveten om att detta multipla och samtida kunnande inte värderas till någonting i det öppna glada samhället där vuxna människor umgås och pratar. Om viktiga saker. Som försäljningssiffror.
Låter jag bitter. Ja. Jag sa ju att jag började förstå de där som varndrat vår ojämlika jordyta. Ledsen? Nej. Jag har nu kommit till ett stadie då jag i ovan nämda situationer ibland också ser mina barn. Bara ser att de är. Här och nu. kissande, dataspelande, skrikande. Barn. Mina.
Finns det något ord som kan sammanfatta vad jag ser. Med risk för att låta pretentiös.
Änglar.
Nu har det gått ytterligare sex år och utmaningarna - samt ledigheterna - har kommit i en rasande takt. Och visst har jag utvecklats en del. Jag kan tillexempel stoltsera med att kunna göra pannkakor utan recept. Inte nog med att jag kan göra de utan recept jag gör de samtidigt som jag ringer viktiga samtal, blåser på en bula efter att trappen varit för hög för ett okontrollerat fall rakt bakåt, diskar, torkar upp lite kiss som runnit in under spisen med diskhanduken, lägger i en tvättmaskin när jag ändå håller på, avvärjer den äldste sonens begynnande dataspelsberoende samt försöker konversera sammanhängade med grannen som i all vänlighet plockat in posten till oss.
Allt detta gör jag fullt medveten om att detta multipla och samtida kunnande inte värderas till någonting i det öppna glada samhället där vuxna människor umgås och pratar. Om viktiga saker. Som försäljningssiffror.
Låter jag bitter. Ja. Jag sa ju att jag började förstå de där som varndrat vår ojämlika jordyta. Ledsen? Nej. Jag har nu kommit till ett stadie då jag i ovan nämda situationer ibland också ser mina barn. Bara ser att de är. Här och nu. kissande, dataspelande, skrikande. Barn. Mina.
Finns det något ord som kan sammanfatta vad jag ser. Med risk för att låta pretentiös.
Änglar.
Uppmaning!
Jag vill bara ta tillfället i akt att uppmana alla mina miljoner bloggläsare att uppmuntra bloggskrivandet världen över! Jag har efter nogsamt letande på the world wide web kunnat konstatera att det finns en blogg vars författare har fantastisk potential, men som inte riktigt lyckats komma igång på allvar. Låt oss börja med honom!! Jag uppmanar alla mina läsare att surfa in på www.ottoardeby.blogg.se och lämna en uppmuntrande kommentar på hans senaste inlägg.
Go Otto!!
Go Otto!!
oj,,,oj,,,
Går det att blogga i halvdiset. Somnade in vid tiotiden (inte meningen!!! Förlåt!!). Har vaknar nu vid halv ett och är trött i ögonen som en dront. Öppnar bara ena ögat halvt på glänt var tionde sekund. Och då skådar jag tangentbordet så som genom en lång cykeltunnel i lutzendimma.- Tänte bara göra ett vardagsexpeiment och se om jag var bloggbar i detta tillstånd.
- jag, tydligen!!
Disken och allt annat blir kvar till imorgon.
GODNATT!!
- jag, tydligen!!
Disken och allt annat blir kvar till imorgon.
GODNATT!!
Lustigt!
Plötsligt så dyker hon upp, min gamla lägenhetskamrat som jag delade lägenhet med i Uppsala. Vi har inte hörts på fem sex år, också pötsligt ett inlägg på denna blogg, nytt efternamn och så snirklar jag mig in på facebook och vips där finns ett kort på henne med en bebis i knät!! Vad kul.
Människor som man umgåtts med lagras liksom i minnet och förblir samma som de var, på samma plats och med samma livssituation. Deras verklighet pågår, självklart, parallellt med min. En del återser man - ett kort, ett mejl - och man blir tvungen att revidera bilden och inse att det plötsligt är så mycket man inte klängre känner till om dem. Jorden kretsar kring solen. Vintergatan är bara en av många galaxer. Och min verklighet är inte den centrala. Jag är långt från epicentrum. Det är bra att jag blir påmind ibland. William - den lille narcicisten (det stavas nog lite annorlunda!). Språkpoliser ryck ut!!
Människor som man umgåtts med lagras liksom i minnet och förblir samma som de var, på samma plats och med samma livssituation. Deras verklighet pågår, självklart, parallellt med min. En del återser man - ett kort, ett mejl - och man blir tvungen att revidera bilden och inse att det plötsligt är så mycket man inte klängre känner till om dem. Jorden kretsar kring solen. Vintergatan är bara en av många galaxer. Och min verklighet är inte den centrala. Jag är långt från epicentrum. Det är bra att jag blir påmind ibland. William - den lille narcicisten (det stavas nog lite annorlunda!). Språkpoliser ryck ut!!
