vildeWille

Nu åker vi....och kommer snart hem igen

Torsdagen den 19 juli, då sommarkvällen ljum och stilla, satte vi oss under hängbjörkarna vid Lilla Annas hus. Ett hus och ett café. Fantastisk glass, en strålande lilla Anna (Anna-Lena Sjölin) och en oslagbar trädgård bjuds här, vid strandpromenaden i Nora. Har ni vägarna förbi vår lilla stad - ta ert fika där!!

Nu är det morgon och jag har sovit två timmar längre än jag tänkt - inte alls ovanligt!! Målet för idag - städa Borns friskola, klassrum 2-3.

Det var längesedan jag tittade på TV hemma.
Det var längesedan jag inte hade något att göra. (Tror att det senast var under Kritaperioden)
Det var längesedan jag tog en öl på puben.
Det var längesedan jag kände mig klar.

Men nu är nu. TVn saknar jag inte. Om man inte har något att göra blir det lätt tråkigt. En öl på puben räcker inte. Och nu är jag klar för att gå och lägga mig. Se, det blev ju bra till slut i alla fall.

Kusin Robert med hela hans härliga familj har varit här på besök. Det var supertrevligt!! Vi har plockat bär, bakat tunnbröd, shoppat på IKEA, pratat, shoppat på Expert, åkt sjöflyg, badat, gått trollstigar och spelat minigolf.

Först vil jag bara berätta att min kusin Robert med familj varit här. Det har varit jättebra och Ture o Algot (Tage somnade relativt tidigt) hittade ganska snart Sebastian, Benjamin o Madicken. De lekte och snodde glassar ända fram emot småtimmarna. Ture somnade nog inte förrän vid 23-snåret. Ture och Sebastian har också spelat lite schack. Ture gick på däng två partier av två möjliga, men var lika glad för det. Kanske han har börjat lära sig att förlora utan att tappa konceptet. Nu sover de (fam. Råsbo) i Bygdegården.

Vi vet alltså var vi har dem, så det är inte de vi söker. Däremot söker vi lägenhet eller boende/krypin för Fifi (tures syster) under juli-augusti månad i Stockholm eller Göteborg. Där ges nämligen kortkurser a 2-3 veckor i svenska och engelska som hon vill läsa. Om någon har ett tips på var vi kan hitta ett sådant korttidsboende. Hör gärna av er!!

Pourquäck klarar jag aldrig av att köra ut från Arlanda på rätt sätt?? Är det någon mer än jag som har problem med att ta sig ut ur denna labyrint av vägar och komma ut på rätt ställe?? Idag fick jag köra omvägen via Uppsala. Det gick ju bra, eftersom jag bott där i sex år och kunde hitta ut via Flogsta mot Enköping...

Fifi är här och allt verkar ha gått bra. Nu ska vi föröska färdigställa vårt framtida sovrum så snabbt som möjligt så kan hon bo där. Jenny har varit på IKEA med Kerstin och köpt garderober så att Fifi har någonstans att lägga sina kläder.

Ture undrade varför de som bestämde inte tänkt till ordentligt. För i ett land som Sverige där många är rika kostar sjukvården nästan ingenting när man blir sjuk, medan i ett land som Togo där jättemånga är fattiga är den så dyr att få har råd att betala den vård de behöver. De borde vara tvärtom, konstaterar Ture och somnar. Han somnade nöjt eftersom Fifi haft med sig en Teenage Mutant Ninja Turtles på franska. Det var ett bra avslut på dagen.

Godnatt!!

Tures syster Fifi kommer imorgon. Tures pappa Erik ringde och berättade det idag. Vi hade en aning om att hon kanske skulle dyka upp, men inte så snart. Det blir nog bra. Nu gäller det bara attt hitta något ställe att hysa in flickstackarn på...Men om man bäddar ner sig i trossen blir det nog rätt varmt. Hon skall ju i alla fall stanna tre månader och fram i början av september kan det bli kyligt....

Nu gäller det att lägga sig i fransk- och eweträning till imorgon. Bon arrive au Suede tror jag man säger på flygplatsen i alla fall. Sen löser sig resten. Det som poppar upp på mina är Njemopleo vilket betyder något i stil med Jag vill inget köpa. Mycket användbar fras på togolesiska marknader, men knappast på Arlanda. Får använda franskan där.

Fafa till vänsterFifi till höger

NYTT MOBILNUMMER....

 alltså 073 (så börjar ju väldigt många mobilnummer) 08 (riktnummret till Stockholm) 99 (också en beteckning på Stockholms invånare. Denna beteckning används ofta av personer i norrlands inland som lider av ett lillebrorskomplex i förhållande till hufvudstadens medborgare) och sedan avrundas det hela på samma sätt som det började 073. Enkelt va!!

Igår fick jag ett lätt spel på min äldste son, som kastade omkring popcornsfyllda bunkar i TV-rummet. Sur som ättika förklarade (det är en diplomatisk omskrivning) jag att det inte kommer att bli popcorn på en vecka, att han skulle klä av sig och lägga sig på en gång och att det inte skulle bli någon godnattsaga. Gråt från 6-åringen och gråt/infernaliskt skrik från medbrottslingen på två år. Ingen kunde sova (vilket det var dags för då). Efter en kvart av "höga ljud" lugnar Jenny mig något och förklarar (ingen omskrivning) att det kanske räcker med popcorns- och godnattsagestraffet - Ture förstår nog ändå att han gjort fel. Jag ger med mig. Alla går och lägger sig utom Ture och jag. Ture badar. Jag går knäpptyst omkring och är sur och långsint. Ungen ska känna att han gjort FEL!! Ture badar klart på tio minuter. Torkar sig sätter på sig en pyjamas. Öppnar AlfonsABC och läser på insidan av pärmen att han fått boken av mig 2003. "Tack pappa för boken!" säger han då. Ett leende bryter fram hos fadern. Jag ber honom lägga in handduken i badrummet. "Tack pappa för att du påminde mig om det!".
Isen är bruten. Tack och lov kan åtminstone barnen bete sig vuxet när pappa inte förmår. BRAVO TURE!!



Midsommarfirade vi i Luleå, tillsammans med farmor och farfar. Det blev en riktigt lyckad tillställning och bra väder. Mycket bättre än andra tänkbara platser för midsommarfirande. Tages underbara mamma fyndade åt honom på Röda korset i Luleå. Kolla in snyggingen nedan. Svårslaget, tycker pappan...

What's Wrong With Bush? - The most amazing videos are a click away

Hej mina kära bloggläsare

Det låter kanske lite högtravande, men jag vet inte hur jag ska börja. Det är svårt att skriva eller låta naturlig när man skriver om något så viktigt som jag gör idag. Jag tänker inte skriva något udda eller ihopsvamlat utan återge något som i mycket vänt min värld upp och ner. Det som jag skriver nedan kommer ni att skaka på huvudet åt. Ni kommer att tro att jag ljuger så att mina förfäder vänder sig i sina gravar. Men det är sant. Allt jag skriver. Varje ord. När jag, tillsammans med Yvonne och Sylvia, några bekanta, besökte Kungsstugan i Wadköping blev jag verkligen tagen på sängen. I ordens innersta betydelse. Besöket väckte hos mig en historia och en sanning som har varit dold alltför länge. En historia som funnits hos oss, i familjen, i generationer

Vi har en underlig tradition inom familjen och för mig har det mest varit en rolig kuriositet - en internt familjär ?vrickning? att le åt. Det hela går ut på att när pojkarna i vår familj fyller 18 år får de inför sin farfar i enrum avlägga en ed. Den går i sin tur i korthet ut på att inte yppa för någon vad man hört, utom för ett eventuellt framtida barnbarn av manligt kön på dennes 18 årsdag. Sedan berättar farfadern en historia. När min farfar, Erik, berättade den för mig hade jag till en början nästan svårt att hålla mig för skratt. Allteftersom han berättade sansade jag mig, eftersom historien i sig är bra. Ända fram till den 18 april i år har den historia som min käre farfar berättade varit inget annat än en väl berättad och underlig saga. Men i Kungsstugan föll, minst sagt, saker och ting samman. Vad den sanning som blev uppenbar för mig där kommer att medföra för konsekvenser, för mig och min omvärld, vet jag inte. Det är svårt att överblicka. Men jag kan inte vara tyst. Jag har tänkt mycket de senaste veckorna. Det har inte varit lätt. Trots att jag inför min farfar svor en ed att vara tyst, kan jag inte det nu. Ibland måste man bryta ett löfte för att ge luft åt en sanning.

Nedan återger jag nu min farfars historia så som jag minns den. (Bäst jag skriver fort innan jag ångrar mig)


Min farfars historia

Överborgmästare Bohm var en korpulent och på många sätt speciell man. Han fanns för flera hundra år sedan, i en av Sveriges största städer. Hur som helst så var han också rik och mycket mäktig i den stad han bodde. Han ägde flera hus och härbergen och hade mycket tjänstefolk. Bohm var också snäll, i alla fall mot de människor som fanns runt honom. Oavsett om de var tjänare, vänner eller släktingar. Däremot var han minst sagt ökänd för sitt sätt att driva affärer. Folk pratade mycket om hans kontroversiella sätt att tillskansa sig makt och pengar. Den ena historien var värre än den andra. Bland stadens köpmän och furstar var han fruktad. Ingen ville göra affärer med Bohm, men alla var tvungna. Han var alla affärers självklara nav i staden.

Hertig Karl, som inte bara var mäktig i staden utan i hela landet, skulle komma för att hälsa på. Bohm var den hertigen innerligt ville träffa, för att diskutera affärer utanför landets gränser, framförallt de områden som idag räknas till Polen och Baltikum. Som seden bjöd annonserade Bohm bland stadens yppersta elit och grädda att hertigens besök skulle firas med en ståtlig middag i Bohms finaste hus invid stadens silltorg. Först skulle Bohm och Hertig Karl diskutera sina affärer med utlandet i det sov- och arbetsrum som låg vägg i vägg med den festsal där munterheterna sedan skulle ta vid. Efter avslutade samtal skulle hertigen tas emot av alla församlade gäster. Upplägget var enkelt och helt enligt gängse normer på den tiden. Det blev dock en fest som ingen av deltagarna någonsin skulle glömma. Dessutom en fest som var omtalad i staden i en mansålder.

Bohm och hans närmaste tjänstefolk hade länge planerat besöket. Planerna för själva festen var bara en bråkdel av dessa planer. Inget av det Bohm och hans tjänstefolk planerade hade fungerat om inte två mycket ovanliga saker förelegat, vilket det gjorde nu. För det första. Bohms godhet gentemot sina närmaste var mycket ovanlig, för att inte säga unik, på den tiden. Detta medförde att deras lojalitet gentemot honom var total. Till och med en sons lojalitet gentemot sin mor bleknar i jämförelse. För det andra. En av Bohms mest omhuldade tjänstefolk var en dräng, kring de trettio. Hans namn var Axel. En mycket lortig, tillbakadragen och tyst dräng. Han arbetade visserligen flitigt, men hade mest hand om Bohms alla djur och var sällan i kontakt med andra människor än de som jobbade för Bohm. Axels och Bohms hemlighet var att när drängen tvättades, avlusades, klipptes och kläddes upp var han hertigen. En kopia mer trogen sitt original stod inte att finna. En enäggstvilling är visserligen lik sitt syskon, men drängen Axels likhet till hertigen var än mer perfekt. Inte bara hårfärg, längd och ögonfärg var i princip identisk med hertigens, utan även röst, rörelsemönster och hållning. Första gången Överborgmästare Bohm såg detta blev han först stum av förvåning i två hela dagar, sedan låste han in sig på ett av sina rum i ytterligare två veckor. När han väl kom ut var han gladare än någon tidigare kunnat minnas honom.

När hertig Karl, bland annat känd för alla sina turer med det täcka könet, anlände till Överborgmästarens residens visades han omedelbart upp till det rum där affärerna skulle diskuteras. Med iver gick hertigen upp för den smala trappen och längs med loftgången till överborgmästarens sov- och arbetsrum. Rummet var inte större än två eller tre manslängder brett och lika djupt. Två små fönster, ett i söderläge och ett i österläge, gav sparsamt ljus åt innandömet. I rummets sydvästra hörn invid väggen till festsalen stod en säng, väl förankrad i väggen. Sängen var bäddad med gjuteväv.  Mot dess östra vägg, precis under fönstret hade Bohm ett enkelt skrivbord och en stol.  Till en början trodde hertigen att han var ensam när han klev in i rummet och blev förvånad, speciellt eftersom dörren till rummet slog igen bakom honom. När han snodde runt fick han se att det bredvid dörren fanns ett intjack. Hur stort visste han inte eftersom det doldes av ett svart stycke tyg som hängde för. Precis som hertigen tänkte gå dit och föra tygstycket åt sidan klev en av Bohms tjänstefolk fram från bakom detsamma.  Det var en av kokerskorna som stod framför hertig Karl. Hon hette Eva och var klädd endast i en av Överborgmästarens alldeles för stora ljusa långa skjortor. Det fanns ingen man i staden som inte tänkt rusiga tankar kring Eva. Inte bara när deras kvinnor visat sig ovilliga, utan även i de mest villiga stunder. Många örfilar och klanderfyllda blickar hade utdelats i staden då Evas namn passionerat utropats tillsammans med helt andra personer än hon. Men ingen klander skall falla över dessa män. För Eva var en flicka som, om hon varit av en något ädlare börd, säkerligen skulle blivit omskriven i historieböcker än idag. Den dag hon stod framför hertigen var hon inte mer än femton år, men hennes i alla avseenden stora och fasta byst gav henne kvinnlig pondus, hennes unga lena ansikte med två sylvassa men samtidigt drunkningsdjupa bruna ögon gav henne förförerskans makt, hennes mjuka greppvänliga tilltalande midja gav henne moderns ömhet och hennes gång, ja hennes fjäderlätta och samtidigt farligt målmedvetna gång, där hennes tåspetsar liksom klöv luften när hon svävade fram gav henne en gudinnas upphöjdhet. Hertig Karl vågade inte blinka. Hans ögon vandrade över Evas ansikte och kropp om och om igen. Han insöp och njöt i ett tillstånd av trans. Ett tyst gnolande läte kom ur strupen. Hertigens haka och armar dinglade lealöst under honom. Men blodet i hans ådror rusade hetare än någonsin förut och andra delar av hertigens lekamen var långt ifrån lealösa. Utan att säga ett ord, genom att Eva bara närmade sig besökaren föll hans kläder i rask takt. Snart, inom ett ögonblick, låg en av Sveriges då mäktigaste män i mässingen, med flaggan hissad i full storm avgivandes stönande ljud. Bredvid hans säng stod nu två personer. Eva, nästan lite ömkligt studerandes hertigen och Axel som smugit sig fram från bakom skynket bredvid dörren. Hertigen märkte fortfarande inte att fler deltog i denna ritual. Han var upphöjd redo att skapa sitt himmelrike med den unga Eva. I sin hand höll Axel en väl tilltagen kniv, en kniv ämnad slakt. Han viskade tyst något om hertigens frid och drev oerhört bestämt och målmedvetet kniven genom hertigens hjärta. Kraften var så väl tilltagen att kniven gick genom hertigens kropp och skar ett stort jack i gjuteväven under honom. En mer fulländad och lycklig död än den hertigen mötte i Överborgmästarens sov- och arbetsrum går inte att finna.

Men Överborgmästare Lars Olof Bohms och hans tjänstefolks plan var bara i sin början. Från bakom skynket kom nu ytterligare tre av Bohms folk. Det var hans köksfolk, däribland din förfader som då var styckningsmästare hos Överborgmästaren. Bakom draperiet hade de också nogsamt stuvat in och gömt allt nödvändigt för att tillaga de godaste måltider. En för tillfället specialtillverkad lucka i taket öppnades för att frigöra det lilla rummet från den rök som det snart skulle fyllas med. Medan drängen, Axel, torkade sina händer rena från hertigens blod, övertog hertigens ädla smycken och hans på golvet släppta klädesplagg tände kökspersonalen de kolgrillar de ställt fram. Axel gick och satte sig bredvid Överborgmästare Lars Olof Bohm, som nöjsamt, nästan halvslumrandes, satt lutad mot väggen längst in i intjacket bredvid dörren. Han satte sig där för att inte bli nedsmutsad av den kletiga hantering som din förfäder och de övriga i köket då tog vid.

På andra sidan de mycket tjocka timrade väggarna började de första gästerna att anlända. Samtidigt som stadens genom tiderna mest omfattande middag anrättades i det lilla sov- och arbetsrummet bjöds, i den angränsande festsalen, de nytillkomna på riktligt att dricka. Överborgmästaren hade sannerligen inte sparat på några utgifter för att göra detta till ett lyckat, nöjsamt och mycket glatt kalas. Glasen hann fyllas många gånger och hertigens väl skålas minst det dubbla antalet gånger innan han och överborgmästaren liksom skyndsamt och smygande gled ut ur det rum där de diskuterat affärer. Men båda verkade nöjda med de samtal som förts och skålade snart nästan lika friskt som de övriga närvarande vid festen. Sedan tog ätandet vid. Middagen hade heller inte tillrätts i måttlighetens tecken. Från början till slut bestod den totalt av tolv rätter. Överborgmästaren hade valt dessa rätter med eftertanke. Han hade blandat de mest exklusiva och svårtillredda med de folkkära och jordnära. Det bjöds på benmjölsgröt och honungsmarinerad bog, pölsa och lövtunt skuren skinka på salladsbädd, knaperstekta grisöron och saftig filé till vackert upplagd färskpotatis, köttfärsfyllda tunnbrödskakor och tunga fräst i vitlökssmör. Gästerna av furstar och feodalherrar, storgodsägare och köpmän lovordade Överborgmästarens köksfolk. De prisade till sist inte bara tjänstefolket, utan också Överborgmästaren, Hertig Karl, Kungen och Gud fader själv. Maten åts och njöts av och drycken rann i strid ström. Ingen av gästerna lade märke till eller brydde sig om hur sparsmakade Bohm och hertigen var. Hur de mycket sparsamt lade upp på tallriken till varje mål och hur de sedan slängde nästan allt genom gluggen i väggen till torgets grisar nedanför.   

När festen var över, de sista, mycket nöjda, gästerna lämnat Bohms residens och både festsalen och sov- och arbetsrummet minutiöst städats, sökte sig din förfader upp till det lilla rummet. Det rum där hertigen två dagar tidigare inträtt och drängen Axel strax efteråt utgått. Med den kniv som han så flinkt och skickligt arbetat intill småtimmarna den beryktade festkvällen karvade han in en devis ovanför sovrumsdörren. En devis som kom till honom i det svettiga arbete han utfört. När han var färdig tog han ett rejält kliv tillbaka och läste: PAX INTRANSIBUS. SALUS EXENTIBUS. Frid åt de inträdande. Välgång åt de utgående.  


Så berättade min farfar historien. Då en väl berättad skröna att rycka på axlarna åt ? nu en historisk sanning med oanade konsekvenser när den röjts. Jag minnshur jag tyckte det luktade scharketuri  strax innan vi gick in i in i festsalen och sov- och arbetsrummet. Jag minns den lukten som mycket stark. Hjälp mig, mina snälla bloggläsare. Vad ska jag göra med min nyvunna sanning?


Med hopp om snabba svar!

William

Vi har åkt till Luleå. Vi tog sittplats på nattåget i tisdags. Lämnade Örebro 19:44 och var i Luleå 13:50 dagen därpå. En stor eloge till våra barn! Allt från restaurangbesöket innan avfärd över golvsovandet på tåget och bytet till buss p.g.a elfel fyra mil från slutdestination till den slutgiltiga dockningen på Räfsarstigen 17 i Gammelstad gick strålande.
Vi träffade en excentrisk fysiker på tåget som berättade att jorden enligt "alla" beräkningar kommer att träffas av en gigantisk meteorit, eller järnklump som han sa, om nittio år. Den skulle träffa i Atlanten och ödelägga mycket och under mycket lång tid skulle det bli rejält kallt i våra nordligare delar av världen. Ture är nu, förståeligt nog, lite orolig över denna järnklump...
Dessutom berättade fysikern att han blandat en drink i en pub i England där han skiktat spriten i fjorton olika lager i regbågens alla färger inklusive nyanser i ett glas. Det var en pratande fysiker, men han lyssnade inte särskilt mycket.

Nu ska vi ha dop på söndag (24). Vi har träffat prästen, Ulla-Lena, och det blir nog bra.

En extra ovation till pappa som cyklar!!! Sonen är imponerad.

...Vi har varit på Astrid Lindgrens värld. Ture, Tage och Algot njöt av tillvaron i fulla´hela och ohämmade drag. Även om Ture i efterhand försöker distansera sig och påstå att han inte tyckte Astrid Lindgrens värld var nå bra. Men han var så koncentrerad när han tittade på de olika föreställningarna att jag skulle kunnat hälla en hink med isbitar och skorpioner innanför kragen utan att han märkt det. MIn äldster son är ett koncentrationsfenomen, när han håller på/ tittar på sånt han gillar. Typ tittar på Pokémon eller läser Bamse.



Vi åkte till den Vimmerby i sällskap med en annan familj - David, Kina, Karl och Signe. Han - brandman, hon socionom, dem - barn. Det gick jättebra. Vi har också åkt till kolården ihop, vilket också gick strålande. Vad skönt att vi hittat en familj vi kan resa på sådana här kortturer med, utan att känna att vi går varandra på nerverna. Det funkar fint...