vildeWille

Nu förstår jag alla dessa uppretade och missförstådda hemmavarande kvinnor som befolkat vår ojämlika jordyta i alla dessa år! Hur kan så viktig kunskap värderas så bottenlöst lågt? Tänk - studerade sex år på universitetet och hoppade sedan relativt snabbt över till att bli pappa, en  i många stycken hemmavarande sådan.  Första dagen hemma som föräldraledig pappa ställs jag inför en av mina största utmaningar - spisen. Till och med att värma välling var en utmaning som för mig närmade sig det ultimata.

Nu har det gått ytterligare sex år och utmaningarna - samt ledigheterna - har kommit i en rasande takt. Och visst har jag utvecklats en del. Jag kan tillexempel stoltsera med att kunna göra pannkakor utan recept. Inte nog med att jag kan göra de utan recept jag gör de samtidigt som jag ringer viktiga samtal, blåser på en bula efter att trappen varit för hög för ett okontrollerat fall rakt bakåt, diskar, torkar upp lite kiss som runnit in under spisen med diskhanduken, lägger i en tvättmaskin när jag ändå håller på, avvärjer den äldste sonens begynnande dataspelsberoende samt försöker konversera sammanhängade med grannen som i all vänlighet plockat in posten till oss.

Allt detta gör jag fullt medveten om att detta multipla och samtida kunnande inte värderas till någonting i det öppna glada samhället där vuxna människor umgås och pratar. Om viktiga saker. Som försäljningssiffror.

Låter jag bitter. Ja. Jag sa ju att jag började förstå de där som varndrat vår ojämlika jordyta. Ledsen? Nej. Jag har nu kommit till ett stadie då jag i ovan nämda situationer ibland också ser mina barn. Bara ser att de är. Här och nu. kissande, dataspelande, skrikande. Barn. Mina.

Finns det något ord som kan sammanfatta vad jag ser. Med risk för att låta pretentiös.
Änglar.