vildeWille

Ibland stannar jag till och ser. Inser att jag är lyckligt ansvarig. När vi kommer hem. Trötta barn, trötta vuxna. Inköpta matkassar ska packas upp middag tillagas. Glöm inte att ställa den nya mjölken längst in, så att kortast datum kommer längst fram. Barn skriker, gnäller och undrar varför de inte kan åka till sina kompisar fast de knappt orkar med sig själva. Pannkakor. Stekos. En bajsar inte på pottan, utan på golvet. i samma ögonblick välter någon ut en liter juice från tillbringaren över bordet. Jucien forsar ner på golvet, stänker upp på väggarna och sipprar ner mellan bordsskivorna. P1 står fortfarande på med allt för hög volym. Dent äldsta barnet skriker entonigt signaturmelodin till "Pokémon". De få gånger jag då övertrött stannar upp med en ett bajsigt barn i den ena handen, en stekpanna med vidbrändpannkaka i den andra och disktrasan under foten i ett tafatt försök att torka upp en liter juice och ser mig omkring. Förstår jag hur vackra dem är. Hur stort och ansvarsfullt livet är. Det är stilla i stormens öga. Stilla och tyst.


Sen trampar jag sannolikt genom isen.