Jaha då är man en räv...
Ja, då har jag väl gett mig in i hetluften då. Med en vilja att förändra. Till det bättre.
http://www.na.se/nora/index.asp?intId=1330262
Jag är ofantligt rik
Jag känner mig sliten. Som en infektion i kroppen idag. Men den sitter nog inte i kroppen egentligen, utan mer i själen. Privat - vill inte lägga ut för mycket av det på bloggen. Som för att piffa upp, några mycket fräscha foton från maj månad, några från idag.
Det är också värt att i denna tid av slitningar och tankar är det de mest värdefulla som lyser upp. Som min sambo! Verkligen!! Mina barn, min mamma, min släkt, de i byn. Och pappa.
Bröstorp är i det närmaste oslagbart om våren. I alla fall när solen lyser. Några av bilderna nedan är från en utflykt för några veckor sedan till Järleån.
Det är också värt att i denna tid av slitningar och tankar är det de mest värdefulla som lyser upp. Som min sambo! Verkligen!! Mina barn, min mamma, min släkt, de i byn. Och pappa.
Bröstorp är i det närmaste oslagbart om våren. I alla fall när solen lyser. Några av bilderna nedan är från en utflykt för några veckor sedan till Järleån.
Det finns tillfällen då mina barn frågar mig om jag är rik. Jag är ofantligt rik! Men inte på pengar.
Golvet ligger...
Sven har lagt badrumsgolvet däruppe idag. Ingen får gå på det på två dagar. HÖR UPP BARN!!! Det blir mycket bra. Tycker både jag och Jenny. Vi har haft en fin dag idag, med bara vissa väl utvalda karaktärdanande konflikter. Skönt.
Jävla rulltrappa...
Blir ibland arg på mig själv och min avsaknad av ryggrad.
Jag och Jenny åker ned för en rulltrappa i Mariebegs köpcentrum. 5 meter bakom står två vuxna män och en pojke i Tures ålder. Jag hör ord skrikas. Orden "slå" och "örfil" når mig. När jag vänder mig om står pojken tyst, med armarna efter sidorna och tittar ned i rulltrappan. Pappan är lutad över pojken och med munnen mindre än en halv decimeter från örat skriker sig rakt in i pojkens huvud. Det sista hör jag tydligt.
"Den enda gång du kan sitta still ordentligt. Är när du sitter framför den där JÄVLA TV:n"
Varför säger jag inte till? Varför visar jag inte för den pojken att hans pappa gör fel och att andra vuxna är på pojkens sida?
Undanflykterna är många och jag har försökt ursäkta mig med dem alla. Jag var oförberedd. Jag skulle ha kunnat åka på stryk. Jag kanske på något sätt kan ha missuppfattat situationen. Men, nej. Civilkurage är lätt i teorin, i praktiken finner den inte lika självklart sitt uttryck. Inte hos mig i alla fall.
Varför säger jag inte till? Varför visar jag inte för den pojken att hans pappa gör fel och att andra vuxna är på pojkens sida?
Undanflykterna är många och jag har försökt ursäkta mig med dem alla. Jag var oförberedd. Jag skulle ha kunnat åka på stryk. Jag kanske på något sätt kan ha missuppfattat situationen. Men, nej. Civilkurage är lätt i teorin, i praktiken finner den inte lika självklart sitt uttryck. Inte hos mig i alla fall.
HIttad!
Ett glädjande besked. Min förlovningsring är hittad!! Efter ett halvårs frånvaro, bläkte den vackert i vårsolen där den låg nedtrampad i leran utanför källaringången! Passar bra till vårkänslorna...
tillb,,, tillbaka,
Nu är min tid i det tysta slut. Nu börjar bloggen leva. Men förmodligen mycket mer sporadiskt än förut. Startar dessutom en mer filososfisk/politisk blogg med adressen william.gronlund.blogg.se
Slutar
Nu slutar jag blogga för överskådlig framtid.
A...
...BC DEF GHI JKL MNO pQR STU VXY ZÅÄ Ö
Förtydligande angånde femman...
...angående ateismen och Magnus undran om punkt fem... Se kommentar till inlägget om Sturmark!!
Förhoppningsvis är alla mina bloggläsare, såsom jag, mycket kritiska till nazismens ideologi och människosyn. Det tycker vi alla är fel. Låt oss för en stund måla upp en ruggig dystopi.
Jorden befolkas bara av ärkenazister. Innerligt och djupt övertygade om nazismens riktighet. En Jude lever fortfarande. Pang. Där brann kulan av. Juden är avrättad och lever inte längre. Nu finns bara nazister kvar. Var det rätt att skjuta juden?
Ingen av oss som läser det här tycker det!
Men i det läget som är när det bara är nazister kvar uppstår två olika resonemang beroende på om man är kristen/troende eller ateist.
1. Troende/kristen - Det är fortfarande fel. Gud ger oss en rad absoluta normer som alltid är gällande. Oavsett hur många som tror på dem!
2. Ateist - Det var rätt tycker det ateistiska ärkenazisten och alla hans kompisar. Det är deras moral som är alltings måttstock och eftersom det inte finns någon människa (eller Gud) som tycker annorlunda, så är det det som gäller.
Det ökade ansvaret som jag anser ligger i den ateistiska hållningen är att ingen vill att ovanstående skall inträffa. Som ateist ligger ansvaret helt och hållet på mig att upprätthålla de normer och värderingar jag vill ska gälla även i framtiden. Som troende/Kristen kan jag vara lite mer laid back. Även om allt går åt pipan, så har jag ju ändå koll på facit (Gud/bibeln). Det yttersta ansvaret för upprätthållandet av normerna/moralen/etiken ligger inte hos mig. Det finns redan, komer alltid att finnas hos Gud i och med hans(?) eviga existens.
Ungefär så tänker jag avseende punkt fem!
Förhoppningsvis är alla mina bloggläsare, såsom jag, mycket kritiska till nazismens ideologi och människosyn. Det tycker vi alla är fel. Låt oss för en stund måla upp en ruggig dystopi.
Jorden befolkas bara av ärkenazister. Innerligt och djupt övertygade om nazismens riktighet. En Jude lever fortfarande. Pang. Där brann kulan av. Juden är avrättad och lever inte längre. Nu finns bara nazister kvar. Var det rätt att skjuta juden?
Ingen av oss som läser det här tycker det!
Men i det läget som är när det bara är nazister kvar uppstår två olika resonemang beroende på om man är kristen/troende eller ateist.
1. Troende/kristen - Det är fortfarande fel. Gud ger oss en rad absoluta normer som alltid är gällande. Oavsett hur många som tror på dem!
2. Ateist - Det var rätt tycker det ateistiska ärkenazisten och alla hans kompisar. Det är deras moral som är alltings måttstock och eftersom det inte finns någon människa (eller Gud) som tycker annorlunda, så är det det som gäller.
Det ökade ansvaret som jag anser ligger i den ateistiska hållningen är att ingen vill att ovanstående skall inträffa. Som ateist ligger ansvaret helt och hållet på mig att upprätthålla de normer och värderingar jag vill ska gälla även i framtiden. Som troende/Kristen kan jag vara lite mer laid back. Även om allt går åt pipan, så har jag ju ändå koll på facit (Gud/bibeln). Det yttersta ansvaret för upprätthållandet av normerna/moralen/etiken ligger inte hos mig. Det finns redan, komer alltid att finnas hos Gud i och med hans(?) eviga existens.
Ungefär så tänker jag avseende punkt fem!
Ojämnlik jordyta
Nu förstår jag alla dessa uppretade och missförstådda hemmavarande kvinnor som befolkat vår ojämlika jordyta i alla dessa år! Hur kan så viktig kunskap värderas så bottenlöst lågt? Tänk - studerade sex år på universitetet och hoppade sedan relativt snabbt över till att bli pappa, en i många stycken hemmavarande sådan. Första dagen hemma som föräldraledig pappa ställs jag inför en av mina största utmaningar - spisen. Till och med att värma välling var en utmaning som för mig närmade sig det ultimata.
Nu har det gått ytterligare sex år och utmaningarna - samt ledigheterna - har kommit i en rasande takt. Och visst har jag utvecklats en del. Jag kan tillexempel stoltsera med att kunna göra pannkakor utan recept. Inte nog med att jag kan göra de utan recept jag gör de samtidigt som jag ringer viktiga samtal, blåser på en bula efter att trappen varit för hög för ett okontrollerat fall rakt bakåt, diskar, torkar upp lite kiss som runnit in under spisen med diskhanduken, lägger i en tvättmaskin när jag ändå håller på, avvärjer den äldste sonens begynnande dataspelsberoende samt försöker konversera sammanhängade med grannen som i all vänlighet plockat in posten till oss.
Allt detta gör jag fullt medveten om att detta multipla och samtida kunnande inte värderas till någonting i det öppna glada samhället där vuxna människor umgås och pratar. Om viktiga saker. Som försäljningssiffror.
Låter jag bitter. Ja. Jag sa ju att jag började förstå de där som varndrat vår ojämlika jordyta. Ledsen? Nej. Jag har nu kommit till ett stadie då jag i ovan nämda situationer ibland också ser mina barn. Bara ser att de är. Här och nu. kissande, dataspelande, skrikande. Barn. Mina.
Finns det något ord som kan sammanfatta vad jag ser. Med risk för att låta pretentiös.
Änglar.
Nu har det gått ytterligare sex år och utmaningarna - samt ledigheterna - har kommit i en rasande takt. Och visst har jag utvecklats en del. Jag kan tillexempel stoltsera med att kunna göra pannkakor utan recept. Inte nog med att jag kan göra de utan recept jag gör de samtidigt som jag ringer viktiga samtal, blåser på en bula efter att trappen varit för hög för ett okontrollerat fall rakt bakåt, diskar, torkar upp lite kiss som runnit in under spisen med diskhanduken, lägger i en tvättmaskin när jag ändå håller på, avvärjer den äldste sonens begynnande dataspelsberoende samt försöker konversera sammanhängade med grannen som i all vänlighet plockat in posten till oss.
Allt detta gör jag fullt medveten om att detta multipla och samtida kunnande inte värderas till någonting i det öppna glada samhället där vuxna människor umgås och pratar. Om viktiga saker. Som försäljningssiffror.
Låter jag bitter. Ja. Jag sa ju att jag började förstå de där som varndrat vår ojämlika jordyta. Ledsen? Nej. Jag har nu kommit till ett stadie då jag i ovan nämda situationer ibland också ser mina barn. Bara ser att de är. Här och nu. kissande, dataspelande, skrikande. Barn. Mina.
Finns det något ord som kan sammanfatta vad jag ser. Med risk för att låta pretentiös.
Änglar.
Uppmaning!
Jag vill bara ta tillfället i akt att uppmana alla mina miljoner bloggläsare att uppmuntra bloggskrivandet världen över! Jag har efter nogsamt letande på the world wide web kunnat konstatera att det finns en blogg vars författare har fantastisk potential, men som inte riktigt lyckats komma igång på allvar. Låt oss börja med honom!! Jag uppmanar alla mina läsare att surfa in på www.ottoardeby.blogg.se och lämna en uppmuntrande kommentar på hans senaste inlägg.
Go Otto!!
Go Otto!!
oj,,,oj,,,
Går det att blogga i halvdiset. Somnade in vid tiotiden (inte meningen!!! Förlåt!!). Har vaknar nu vid halv ett och är trött i ögonen som en dront. Öppnar bara ena ögat halvt på glänt var tionde sekund. Och då skådar jag tangentbordet så som genom en lång cykeltunnel i lutzendimma.- Tänte bara göra ett vardagsexpeiment och se om jag var bloggbar i detta tillstånd.
- jag, tydligen!!
Disken och allt annat blir kvar till imorgon.
GODNATT!!
- jag, tydligen!!
Disken och allt annat blir kvar till imorgon.
GODNATT!!
Lustigt!
Plötsligt så dyker hon upp, min gamla lägenhetskamrat som jag delade lägenhet med i Uppsala. Vi har inte hörts på fem sex år, också pötsligt ett inlägg på denna blogg, nytt efternamn och så snirklar jag mig in på facebook och vips där finns ett kort på henne med en bebis i knät!! Vad kul.
Människor som man umgåtts med lagras liksom i minnet och förblir samma som de var, på samma plats och med samma livssituation. Deras verklighet pågår, självklart, parallellt med min. En del återser man - ett kort, ett mejl - och man blir tvungen att revidera bilden och inse att det plötsligt är så mycket man inte klängre känner till om dem. Jorden kretsar kring solen. Vintergatan är bara en av många galaxer. Och min verklighet är inte den centrala. Jag är långt från epicentrum. Det är bra att jag blir påmind ibland. William - den lille narcicisten (det stavas nog lite annorlunda!). Språkpoliser ryck ut!!
Människor som man umgåtts med lagras liksom i minnet och förblir samma som de var, på samma plats och med samma livssituation. Deras verklighet pågår, självklart, parallellt med min. En del återser man - ett kort, ett mejl - och man blir tvungen att revidera bilden och inse att det plötsligt är så mycket man inte klängre känner till om dem. Jorden kretsar kring solen. Vintergatan är bara en av många galaxer. Och min verklighet är inte den centrala. Jag är långt från epicentrum. Det är bra att jag blir påmind ibland. William - den lille narcicisten (det stavas nog lite annorlunda!). Språkpoliser ryck ut!!
Osmaklig kille!!
Jaha. Här står jag och i godan ro och karvar i ett dött djur. Visst är det underligt att jag jag kan stå där och karva mig genom senor, hinnor och och muskelfibrer, samtidigt som jag innerst inne tycker att djuren ska få leva. Jag är en slö sak, som på idéplanet är provegetarian, men tydligen inte tycker det är så viktigt att jag är beredd att lägga om mina kostvanor eller sluta karva för den delen.
För er som inte till vardags stöter på uppkarvade djur kan jag berätta att det ni här ser framför er är en fjärdedels älg (den som inte håller i kniven).
Just nu ligger resterna av älgen på framsidan av vårt hus och många kilo köttfärs i frysen i källaren. Det är ett väldigt speciellt ljud när köttet går genom köttkvarnen. Jag vet att jag tyckte det lät som grisens sista dödsskri, när jag malde fläskkött i en ICA-butik för några år sedan.... Det kanske det var också.
Burad!
Det är inte lätt att vara lillasyster! Idag har hon kallats krokodil, tvingats in bakom tjugo trådbackar och matats med torra kex. Förbryllad och apatisk satt hon och tog emot denna frihetberövelse. Storebrorsorna och tremänningarna njöt dock i fulla drag av hennes foglighet. Till slut badade hon i ett hav av kexsmulor och tuggade på en brieost som någon kastat till henne.
Jenny och Myra.
Algot är en skir och mycket söt prinsessa som glider genom rummet som en älva. Även han har sina lugna stunder. Ibland, inte ofta, ligger även oceaner spegelblanka.
GODNATT!
En fadersam fundering...
Hur ska man förhålla dig till olyckor och sådant....
Genom att ge barn liv har man också, men mycket stor sannolikhet, utsatt de för det kommande kvalet att dö. Var ska man dra gränsen i barnens vardag där man anser att döds- eller skaderisken är för hög?
Själv placerar jag mig någonstans mellan att antingen inte tillåta barnen gå upp ur sängen och intravenöst föda dem med väl avvägd näringsvätska eller att låta dem vid tre års ålder köra chickenrace med scanialastbilar, endast styrandes med fötterna och med ögonbindlar (om de nu skulle tycka en sådan verksamhet var underhållande). Var ska gränsen dras?
Några förslag???
Genom att ge barn liv har man också, men mycket stor sannolikhet, utsatt de för det kommande kvalet att dö. Var ska man dra gränsen i barnens vardag där man anser att döds- eller skaderisken är för hög?
Själv placerar jag mig någonstans mellan att antingen inte tillåta barnen gå upp ur sängen och intravenöst föda dem med väl avvägd näringsvätska eller att låta dem vid tre års ålder köra chickenrace med scanialastbilar, endast styrandes med fötterna och med ögonbindlar (om de nu skulle tycka en sådan verksamhet var underhållande). Var ska gränsen dras?
Några förslag???
Sent om sider
Mina torra fingrar håller hennes hand
glömmer det som är
det trista, uppenbara
det vita likadana
Mina torra läppar vilar mot hennes panna
lindrar det som kommer
det tysta, likadana
det oanvändbara
En kort stund sitter jag där
vid hennes sida
njuter av stunder som varit
glömmer att vi inte är där
glömmer det som är
det trista, uppenbara
det vita likadana
Mina torra läppar vilar mot hennes panna
lindrar det som kommer
det tysta, likadana
det oanvändbara
En kort stund sitter jag där
vid hennes sida
njuter av stunder som varit
glömmer att vi inte är där
En stillsam kväll
En stillsam kväll på Bröstorp. För tillfället har alla barnen sovit i flera timmar och jag har agerat datafreak. Suttit två ! timmar framför datorn och försökt hitta gamla vänner på facebook, skrivit mejl och nu avslutningsvis nu ett inlägg på bloggen. Jag kan inte minnas att jag suttit så här länge vid datorn någonsin (men det måste jag ha gjort under prefamiljeperioden). Min kära mamma har varit här och tagit hand om barn och tapetserat och lagat mat och röjt/städat i fyra dagar. TACK!! Nu är även Algots barnrum tapetserat och mycket mera klart. Det har blivit grönt och pippiinspirerat.
Min kära sambo är på ledarskapsutveckling och sover på hotellrum.
Har varit inne i Örebro och köpt hem ett TV-skåp till vår ganska nya TV som ändå inte är platt.... Behöver få upp det och ett par soffor på övervåningen imorgon. Även om jag är världens starkaste pappa (jag bygger den myten här hemma) så får jag nog be om hjälp.
Det är roligt det här med bloggen. Jag har en ungefärlig besökarström på cirkus tio personer, men jag har ingen aning om vilka som är inne och tittar (utom de som lämnar kommentarer). Skulle du (ja, du som läser detta) inte bara - snälla - kunna lämna ditt namn/förnamn som kommentar efter detta inlägg. Så blir min läsarekrets mer tydlig för mig..... snälla.
Grattis Kalle och Karin!
Nu lägger jag mig nog bredvid min lilla Myra.
GODNATT!
Ingen superhjälte här inte!!
Jag tittar på en av mina pojkar som sitter och äter frukost. Han äter kladdigt och runt munnen finns gott om filmjölk. Kalaspuffar på bordet. Det där stora okammade håret som krullar sig fram över huvudet, de slängiga armarna, de runda kinderna, också blicken. Hans goda blick.
Fast det är en vanlig veckodag. Plockad från ingenstans och snart bortglömd är ögonblicket evigt. Det känsla som omfamnar mig när jag ser honom är gränslös och obarmhärtig. För i den blicken, hans blick, finns fortfarande den fulständiga tilliten. "Mina föräldrar fixar allt. Oavsett vad som händet kommer min stålpappa eller mamma att komma och rädda mig." Och där sitter jag. Mina tankar på allt överdjävligt som kan hända sliter upp ett stort hål i bröstet. Hur begränsad min förmåga är vet bara jag. Hur väldigt skör han är, är bortom hans insikt. Att jag inte alls kan vara där i alla ögonblick och rädda min pojke, berättar jag inte. Jag för honom medvetet bakom ljuset. Låter honom tro att allt alltid går bra till slut och hoppas samtidigt så innerligt att det gäller för oss. Jag kväver en påträngande känsla av att vilja gråta lite grand. Tittar på honom och frågar om han vill ha mer filmjölk.
Fast det är en vanlig veckodag. Plockad från ingenstans och snart bortglömd är ögonblicket evigt. Det känsla som omfamnar mig när jag ser honom är gränslös och obarmhärtig. För i den blicken, hans blick, finns fortfarande den fulständiga tilliten. "Mina föräldrar fixar allt. Oavsett vad som händet kommer min stålpappa eller mamma att komma och rädda mig." Och där sitter jag. Mina tankar på allt överdjävligt som kan hända sliter upp ett stort hål i bröstet. Hur begränsad min förmåga är vet bara jag. Hur väldigt skör han är, är bortom hans insikt. Att jag inte alls kan vara där i alla ögonblick och rädda min pojke, berättar jag inte. Jag för honom medvetet bakom ljuset. Låter honom tro att allt alltid går bra till slut och hoppas samtidigt så innerligt att det gäller för oss. Jag kväver en påträngande känsla av att vilja gråta lite grand. Tittar på honom och frågar om han vill ha mer filmjölk.
ÄNTLIGEN!
ÄNTLIGEN!
Nu börjar vi ta oss ut ur flumskolan. Ett stort TACK till JAn Björklund som med mod och klarsynthet äntligen har börjat vandringen mot skriftliga omdömen och tydliga kunskapskrav i tidig ålder. Men det är inte nog! Jag har ett ännu mer radikalt, men väl behövligt, förslag.
Människor, barn som vuxna, behöver veta hur de står sig kunskapsmässigt. Och föräldrar behöver utan tvekan bli upplysta om hur deras barn ligger till i konkurrensen om de framtida attraktiva jobben. Varför vänta?
Börja på en gång. Betygsätt nyfödda. Det är bra att redan från början veta hur man ligger till. Låt barnmorskeutbildningen ocksåp omfattta ett år på lärarhögskolan och de kurser som främst berör betygsättning och bedömning, samt överför de kunskaperna till barnmorskornas verksamhet.
Skriker barnet på genomtänkt eller ovanligt musikaliskt sätt bör föräldrarna få veta det, kanskepå en skala, 1-10.
Har barnet visat empati och medkänsla för modern. Ju lättare förlossning desto högre betyg.
Kommer barnet på planerad tid? Har barnet ett intilligent beteende?(Det bör omedelbart utsättas för ett enklare intilligenstest) Visar det sig sammarbetsvilligt med barnmorskor och övrig personal? Det finns många parametrar att omedelbart bedöma och betygsätta. Då kan ju föräldrarna omedelbart räkna ut ett snitt och ha koll på hur familjens nya medlem ligger till i kunskapskonkurrensen!
Kom igen Björklund! Jobba på!
Amanda, genomsnittsbetyg: 9,6. BRA!
Karl, genomsnittsbetyg: 2,6. Kan bättre!
Amanda, genomsnittsbetyg: 9,6. BRA!
Karl, genomsnittsbetyg: 2,6. Kan bättre!