vildeWille

Jaha, nu sover hela familjen och istället för att införskaffa lite välbehövlig sömn eller ägna någon kvart åt vår renovering sätter jag mig bakom tangentbordet för att "blogga". Är det egentligen sunt?

För någon vecka sedan var jag med alla fyra barnen på stan, under en timme besökte vi två olika läkare för två olika barn, samt lämnade och hämtade Ture på gympan. Det gick bra. Idag gick det också erhört bra när jag var själv med grabbarna hemma. Det känns skönt.



När jag har åkt natttåg med sittplats och tre barn (eller var det bara två?) så har mammor kommit fram till och berömt mig för att det gått så bra. JAg kan inte låta bli att ta åt mig av det berömmet. När jag sedan berättar om detta för andra påpekas ofta, helt riktigt, att en mamma inte skulle få samma positiva omdömen av medresenärerna. Min stilla reflektion är bara att vi inte bör sluta berömma ensamresande pappor med barn över hur bra det går. Vi bör dock göra detsamma för mammor i samma situation.

Imorgon är det lördag. Godis, barntv på morgonen (med bl.a det oerhört kvalitativa Pokénmon. Pokémon har lärt mina barn att sanbbt koppla över till en amerikansk-engelsk intonation när de vill verka cooola) och kanske lite takpanneläggande på farstukvisten.

Nu ska jag snart börja jobba igen. Det är med blandade känslor. JAg lämnar Jenny ensam hemma med fyra barn. Är det schyyst. Skuld. Dessutom tycker jag att det ska bli lite kul att jobba på jobbet igen. Skuldkänslor igen!  Någonstans kan man inte vara överallt. Bara en plats i taget. Nu har jag suttit här för länge, eftersom duschen nu blivit upptagen....

Ähhh. ....


Att vara retro
är betydelselöst i frånvaro
av annat
av en känsla
av ett vägval

och mitt i rondellen har någon slagit upp mitt
tält.




/William