vildeWille

Hej mina kära bloggläsare

Det låter kanske lite högtravande, men jag vet inte hur jag ska börja. Det är svårt att skriva eller låta naturlig när man skriver om något så viktigt som jag gör idag. Jag tänker inte skriva något udda eller ihopsvamlat utan återge något som i mycket vänt min värld upp och ner. Det som jag skriver nedan kommer ni att skaka på huvudet åt. Ni kommer att tro att jag ljuger så att mina förfäder vänder sig i sina gravar. Men det är sant. Allt jag skriver. Varje ord. När jag, tillsammans med Yvonne och Sylvia, några bekanta, besökte Kungsstugan i Wadköping blev jag verkligen tagen på sängen. I ordens innersta betydelse. Besöket väckte hos mig en historia och en sanning som har varit dold alltför länge. En historia som funnits hos oss, i familjen, i generationer

Vi har en underlig tradition inom familjen och för mig har det mest varit en rolig kuriositet - en internt familjär ?vrickning? att le åt. Det hela går ut på att när pojkarna i vår familj fyller 18 år får de inför sin farfar i enrum avlägga en ed. Den går i sin tur i korthet ut på att inte yppa för någon vad man hört, utom för ett eventuellt framtida barnbarn av manligt kön på dennes 18 årsdag. Sedan berättar farfadern en historia. När min farfar, Erik, berättade den för mig hade jag till en början nästan svårt att hålla mig för skratt. Allteftersom han berättade sansade jag mig, eftersom historien i sig är bra. Ända fram till den 18 april i år har den historia som min käre farfar berättade varit inget annat än en väl berättad och underlig saga. Men i Kungsstugan föll, minst sagt, saker och ting samman. Vad den sanning som blev uppenbar för mig där kommer att medföra för konsekvenser, för mig och min omvärld, vet jag inte. Det är svårt att överblicka. Men jag kan inte vara tyst. Jag har tänkt mycket de senaste veckorna. Det har inte varit lätt. Trots att jag inför min farfar svor en ed att vara tyst, kan jag inte det nu. Ibland måste man bryta ett löfte för att ge luft åt en sanning.

Nedan återger jag nu min farfars historia så som jag minns den. (Bäst jag skriver fort innan jag ångrar mig)


Min farfars historia

Överborgmästare Bohm var en korpulent och på många sätt speciell man. Han fanns för flera hundra år sedan, i en av Sveriges största städer. Hur som helst så var han också rik och mycket mäktig i den stad han bodde. Han ägde flera hus och härbergen och hade mycket tjänstefolk. Bohm var också snäll, i alla fall mot de människor som fanns runt honom. Oavsett om de var tjänare, vänner eller släktingar. Däremot var han minst sagt ökänd för sitt sätt att driva affärer. Folk pratade mycket om hans kontroversiella sätt att tillskansa sig makt och pengar. Den ena historien var värre än den andra. Bland stadens köpmän och furstar var han fruktad. Ingen ville göra affärer med Bohm, men alla var tvungna. Han var alla affärers självklara nav i staden.

Hertig Karl, som inte bara var mäktig i staden utan i hela landet, skulle komma för att hälsa på. Bohm var den hertigen innerligt ville träffa, för att diskutera affärer utanför landets gränser, framförallt de områden som idag räknas till Polen och Baltikum. Som seden bjöd annonserade Bohm bland stadens yppersta elit och grädda att hertigens besök skulle firas med en ståtlig middag i Bohms finaste hus invid stadens silltorg. Först skulle Bohm och Hertig Karl diskutera sina affärer med utlandet i det sov- och arbetsrum som låg vägg i vägg med den festsal där munterheterna sedan skulle ta vid. Efter avslutade samtal skulle hertigen tas emot av alla församlade gäster. Upplägget var enkelt och helt enligt gängse normer på den tiden. Det blev dock en fest som ingen av deltagarna någonsin skulle glömma. Dessutom en fest som var omtalad i staden i en mansålder.

Bohm och hans närmaste tjänstefolk hade länge planerat besöket. Planerna för själva festen var bara en bråkdel av dessa planer. Inget av det Bohm och hans tjänstefolk planerade hade fungerat om inte två mycket ovanliga saker förelegat, vilket det gjorde nu. För det första. Bohms godhet gentemot sina närmaste var mycket ovanlig, för att inte säga unik, på den tiden. Detta medförde att deras lojalitet gentemot honom var total. Till och med en sons lojalitet gentemot sin mor bleknar i jämförelse. För det andra. En av Bohms mest omhuldade tjänstefolk var en dräng, kring de trettio. Hans namn var Axel. En mycket lortig, tillbakadragen och tyst dräng. Han arbetade visserligen flitigt, men hade mest hand om Bohms alla djur och var sällan i kontakt med andra människor än de som jobbade för Bohm. Axels och Bohms hemlighet var att när drängen tvättades, avlusades, klipptes och kläddes upp var han hertigen. En kopia mer trogen sitt original stod inte att finna. En enäggstvilling är visserligen lik sitt syskon, men drängen Axels likhet till hertigen var än mer perfekt. Inte bara hårfärg, längd och ögonfärg var i princip identisk med hertigens, utan även röst, rörelsemönster och hållning. Första gången Överborgmästare Bohm såg detta blev han först stum av förvåning i två hela dagar, sedan låste han in sig på ett av sina rum i ytterligare två veckor. När han väl kom ut var han gladare än någon tidigare kunnat minnas honom.

När hertig Karl, bland annat känd för alla sina turer med det täcka könet, anlände till Överborgmästarens residens visades han omedelbart upp till det rum där affärerna skulle diskuteras. Med iver gick hertigen upp för den smala trappen och längs med loftgången till överborgmästarens sov- och arbetsrum. Rummet var inte större än två eller tre manslängder brett och lika djupt. Två små fönster, ett i söderläge och ett i österläge, gav sparsamt ljus åt innandömet. I rummets sydvästra hörn invid väggen till festsalen stod en säng, väl förankrad i väggen. Sängen var bäddad med gjuteväv.  Mot dess östra vägg, precis under fönstret hade Bohm ett enkelt skrivbord och en stol.  Till en början trodde hertigen att han var ensam när han klev in i rummet och blev förvånad, speciellt eftersom dörren till rummet slog igen bakom honom. När han snodde runt fick han se att det bredvid dörren fanns ett intjack. Hur stort visste han inte eftersom det doldes av ett svart stycke tyg som hängde för. Precis som hertigen tänkte gå dit och föra tygstycket åt sidan klev en av Bohms tjänstefolk fram från bakom detsamma.  Det var en av kokerskorna som stod framför hertig Karl. Hon hette Eva och var klädd endast i en av Överborgmästarens alldeles för stora ljusa långa skjortor. Det fanns ingen man i staden som inte tänkt rusiga tankar kring Eva. Inte bara när deras kvinnor visat sig ovilliga, utan även i de mest villiga stunder. Många örfilar och klanderfyllda blickar hade utdelats i staden då Evas namn passionerat utropats tillsammans med helt andra personer än hon. Men ingen klander skall falla över dessa män. För Eva var en flicka som, om hon varit av en något ädlare börd, säkerligen skulle blivit omskriven i historieböcker än idag. Den dag hon stod framför hertigen var hon inte mer än femton år, men hennes i alla avseenden stora och fasta byst gav henne kvinnlig pondus, hennes unga lena ansikte med två sylvassa men samtidigt drunkningsdjupa bruna ögon gav henne förförerskans makt, hennes mjuka greppvänliga tilltalande midja gav henne moderns ömhet och hennes gång, ja hennes fjäderlätta och samtidigt farligt målmedvetna gång, där hennes tåspetsar liksom klöv luften när hon svävade fram gav henne en gudinnas upphöjdhet. Hertig Karl vågade inte blinka. Hans ögon vandrade över Evas ansikte och kropp om och om igen. Han insöp och njöt i ett tillstånd av trans. Ett tyst gnolande läte kom ur strupen. Hertigens haka och armar dinglade lealöst under honom. Men blodet i hans ådror rusade hetare än någonsin förut och andra delar av hertigens lekamen var långt ifrån lealösa. Utan att säga ett ord, genom att Eva bara närmade sig besökaren föll hans kläder i rask takt. Snart, inom ett ögonblick, låg en av Sveriges då mäktigaste män i mässingen, med flaggan hissad i full storm avgivandes stönande ljud. Bredvid hans säng stod nu två personer. Eva, nästan lite ömkligt studerandes hertigen och Axel som smugit sig fram från bakom skynket bredvid dörren. Hertigen märkte fortfarande inte att fler deltog i denna ritual. Han var upphöjd redo att skapa sitt himmelrike med den unga Eva. I sin hand höll Axel en väl tilltagen kniv, en kniv ämnad slakt. Han viskade tyst något om hertigens frid och drev oerhört bestämt och målmedvetet kniven genom hertigens hjärta. Kraften var så väl tilltagen att kniven gick genom hertigens kropp och skar ett stort jack i gjuteväven under honom. En mer fulländad och lycklig död än den hertigen mötte i Överborgmästarens sov- och arbetsrum går inte att finna.

Men Överborgmästare Lars Olof Bohms och hans tjänstefolks plan var bara i sin början. Från bakom skynket kom nu ytterligare tre av Bohms folk. Det var hans köksfolk, däribland din förfader som då var styckningsmästare hos Överborgmästaren. Bakom draperiet hade de också nogsamt stuvat in och gömt allt nödvändigt för att tillaga de godaste måltider. En för tillfället specialtillverkad lucka i taket öppnades för att frigöra det lilla rummet från den rök som det snart skulle fyllas med. Medan drängen, Axel, torkade sina händer rena från hertigens blod, övertog hertigens ädla smycken och hans på golvet släppta klädesplagg tände kökspersonalen de kolgrillar de ställt fram. Axel gick och satte sig bredvid Överborgmästare Lars Olof Bohm, som nöjsamt, nästan halvslumrandes, satt lutad mot väggen längst in i intjacket bredvid dörren. Han satte sig där för att inte bli nedsmutsad av den kletiga hantering som din förfäder och de övriga i köket då tog vid.

På andra sidan de mycket tjocka timrade väggarna började de första gästerna att anlända. Samtidigt som stadens genom tiderna mest omfattande middag anrättades i det lilla sov- och arbetsrummet bjöds, i den angränsande festsalen, de nytillkomna på riktligt att dricka. Överborgmästaren hade sannerligen inte sparat på några utgifter för att göra detta till ett lyckat, nöjsamt och mycket glatt kalas. Glasen hann fyllas många gånger och hertigens väl skålas minst det dubbla antalet gånger innan han och överborgmästaren liksom skyndsamt och smygande gled ut ur det rum där de diskuterat affärer. Men båda verkade nöjda med de samtal som förts och skålade snart nästan lika friskt som de övriga närvarande vid festen. Sedan tog ätandet vid. Middagen hade heller inte tillrätts i måttlighetens tecken. Från början till slut bestod den totalt av tolv rätter. Överborgmästaren hade valt dessa rätter med eftertanke. Han hade blandat de mest exklusiva och svårtillredda med de folkkära och jordnära. Det bjöds på benmjölsgröt och honungsmarinerad bog, pölsa och lövtunt skuren skinka på salladsbädd, knaperstekta grisöron och saftig filé till vackert upplagd färskpotatis, köttfärsfyllda tunnbrödskakor och tunga fräst i vitlökssmör. Gästerna av furstar och feodalherrar, storgodsägare och köpmän lovordade Överborgmästarens köksfolk. De prisade till sist inte bara tjänstefolket, utan också Överborgmästaren, Hertig Karl, Kungen och Gud fader själv. Maten åts och njöts av och drycken rann i strid ström. Ingen av gästerna lade märke till eller brydde sig om hur sparsmakade Bohm och hertigen var. Hur de mycket sparsamt lade upp på tallriken till varje mål och hur de sedan slängde nästan allt genom gluggen i väggen till torgets grisar nedanför.   

När festen var över, de sista, mycket nöjda, gästerna lämnat Bohms residens och både festsalen och sov- och arbetsrummet minutiöst städats, sökte sig din förfader upp till det lilla rummet. Det rum där hertigen två dagar tidigare inträtt och drängen Axel strax efteråt utgått. Med den kniv som han så flinkt och skickligt arbetat intill småtimmarna den beryktade festkvällen karvade han in en devis ovanför sovrumsdörren. En devis som kom till honom i det svettiga arbete han utfört. När han var färdig tog han ett rejält kliv tillbaka och läste: PAX INTRANSIBUS. SALUS EXENTIBUS. Frid åt de inträdande. Välgång åt de utgående.  


Så berättade min farfar historien. Då en väl berättad skröna att rycka på axlarna åt ? nu en historisk sanning med oanade konsekvenser när den röjts. Jag minnshur jag tyckte det luktade scharketuri  strax innan vi gick in i in i festsalen och sov- och arbetsrummet. Jag minns den lukten som mycket stark. Hjälp mig, mina snälla bloggläsare. Vad ska jag göra med min nyvunna sanning?


Med hopp om snabba svar!

William